Underbar Wagner på Köpenhamnsoperan

Lennart Bromander ser Ragnarök

Från Köpenhamn kan meddelas att nu har världen gått under, och det gick riktigt gott.

helskärm

Efter sexton timmars svek, bedrägeri, ränker och fördragsbrott låter Richard Wagner den gamla ruttna världen störta samman, och med Köpenhamnsoperans suveräna scenteknik är det en mäktig syn. Allt brinner, även Hagen tar fyr i sin jakt efter maktens ring, och från taket sänks gudarna brinnande ner och försvinner i underjorden. Men Kasper Holten har uppmärksammat vad Wagner tydligt berättar i det stora orkesterefterspelet. Elden slocknar när ett förlösande kärleksmotiv bryter igenom, och medan allt tonar ut i ett långt ljust durackord träder den redan i början av Ragnarök höggravida Brünnhilde in med ett (alldeles autentiskt!) nyfött barn i armarna. Så enkelt, så vackert och så absolut i samklang med Wagners musik!

Resan från Rhenguldet till Ragnarök har i Holtens version också varit en resa genom 1900-talet, men här i sista delen har tidsmarkörerna tonats ner. Regissören har mer velat lyfta fram den feministiska Brünnhildeaspekt på verket som han tidigare antytt: i sina forskningar i världens och framför allt den egna familjens förflutna ser hon klart hur förödande de manliga vålds- och maktstrukturerna varit, och det är ur den insikten hon beslutar sig för sin renande världsomvandling.

På vägen dit har Holten haft perfekt draghjälp av scenografer, dirigent och orkester, och han har berest den med fantasi, fyndighet och inte minst en avsevärd portion humor. Jag gissar att prologen till Ragnarök, där nornorna siar om världens undergång, aldrig tidigare lett till så förtjusta skratt hos publiken. Nornorna är här tre lätt snipiga wagnerianer, som reser sig från olika platser i publiken och med hjälp av programhäften och medförd Wagnerlitteratur peppar upp varandra med sina fördomar om hur det ska vara.

Musikaliskt går allt storartat i hamn. Här i sista delen sjungs Brünnhilde med lyrisk intensitet och övertygelsekraft av Iréne Theorin, medan Peter Klaveness utgör en kusligt iskall kontrast som en stramt ondskefull Hagen. Med en dags varsel hade man turen att som Siegfried kunna ersätta den sjuke Stig Andersen med Bayreuths mycket kompetente Christian Frantz, här en lättlurad men rätt hygglig prick just sådan som Wagner faktiskt skildrar honom, trots all den hjälterökelse som andra tänt runt honom.

Opera

Lennart Bromander