Ansiktets teater

helskärm

Efter den initiala fasan när jag först fick berättat för mig om Förintelsen, har detta historiska trauma sakta sjunkit in i en dimma av moralisk uppfordran och pliktreaktion. Det är hemskt att säga det, men det blir lätt resultatet av skoltrötta sittningar avbrutna av lunchklockan och ständigt upprepade ord om den yttersta ondskan i vår tid.

Desto starkare är effekten när vidden av, och verkligheten bakom, siffran 6 miljoner plötsligt bryter igenom på nytt. För mig har det bland annat skett när jag läst Primo Levis Är detta en människa? Jag såg aldrig Michael Nyqvist framföra Lars Noréns bearbetning av Levis bok (Riksteatern) för några år sedan, men Michalis Koutsogiannakis utför ett kraftprov i samma roll på Helsingborgs stadsteater.

Rakt upp och ner, med armarna värnlöst hängande längs sidorna, börjar han berätta: ”Den trettonde december 1943 blev jag tillfångatagen av den fascistiska milisen. Jag var 24 år ...” Koutsogiannakis skapar dramaturgi med minimala åthävor i den rudimentära scenografin av en plåtcontainer, en hink och några träpallar. Det är en ansiktets och blickens teater och som sådan nog så stark den kan bli.

Ändå är den otäcka perspektivlösheten i Auschwitz svårare att värja sig för i ensamheten när man läser boken. Texten förmedlar att här handlar det om att kapitulera inför varje händelses totala godtycklighet, att egentligen finns det ingen berättelse här, och därför är Primo Levis böcker inget mindre än en hjälteinsats. På teatern förskingras – med nödvändighet? – en del av koncentrationen.

Men Göran Stangertz (bearbetning och regi) och Michalis Koutsogiannakis får med sig de obehagliga, förvirrande motsägelserna: hur kunde nazisterna å ena sidan se en judisk sammansvärjning för världsherravälde i de barn och gamla farbröder de sände i döden, å andra sidan lappa ihop en ung man och låta honom ligga på sjukstugan i flera månader?

Att den från början tänkta regissören Björn Melander lämnade uppdraget när Israels attacker mot Gaza började är svårt att förstå. Nog går det att ha två tankar på varsin plats i huvudet samtidigt: helvetet i Gaza, och helvetet i Auschwitz.

Malin Krutmeijer