Roligt, tjatigt

JENNY TELEMAN om Carin Mannheimers "Sista dansen"

helskärm

I finsoffan på äldreboendet Blåsippan ligger ett kisslakan i plast och prasslar under en väldigt stor tavla av ålderstrappan. En sån där helsymmetrisk pyramid över människolivet, med en tioåring som skuttar decennium för decennium upp till toppens femtio år och sedan allt krummare stretar sig ner, ner mot den skrumpna, vajande nittioåringen på botten. Sista dansen är en föreställning om tillvaron på det sista steget, om några överblivna medborgare som nu sammanfösta väntar runt dagrummets kaffetermos på sin egen avveckling. Gnabbandes, gråtande, förbannande. Insnodda i längtan, trasiga minnen och en högst butter gemenskap verkar de just så ohyggligt ... gamla.

För ensemblen har utfört ett magiskt trick, eller troligare förstås studerat hårt och gnetat med sina människor. Majken till exempel, gjord av Åsa Lena Hjelm: hennes ansikte är inte på väg att falla ihop, det är redan nere. Arg, grå, rinnande deg har det blivit, knappt sammanhållet längre av ett par rejäla glasögon.

Eivin Dahlgrens f d jordbrukare Hilding, som minns nattviolens doft hundra gånger om dagen men inte hittar sitt rum så bra, är så stel att det knäpper som i soltorkad tallved för varje steg han tar. Och Peter Harrysons regissör är nu enbart en jättebabykropp i blöja med ett levande huvud fyllt av Straussmusik ovanpå.

Deras uråldrighet räcker så fint att bara titta på, helt kyligt regisserad till ett stycke teater ungefär lika tjatigt, trögt och roligt som begynnande demens. Just därför stänger jag öronen hårt för de Mannheimerska förnumstigheter om lågstatuslöner och bristen på respekt för äldre som den stackars vårdpersonalen tvingas leverera då och då.

Sista dansen är alltså ingen tydlig dokumentation över välfärdsveriges nedmontering, anhörigansvar, eller ens om ålderdomens ibland hisnande ensamhet.

Det är nåt annat som kliar efter rapporten om alienationen på Blåsippan – panik kanske. Över hur hela århundranden av vett och hågkomster om slåtterängens flora och 20-talets cancansteg bara tyst torkar in i kalken i några gamla hjärnor som blivit över. 

Jenny Teleman