Köksvägen till döden
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-03-10
CLAES WAHLIN ser en vackert spelad förnedringslek
Det behövdes inte mycket mer än att några pigor skulle ta ton på scenen anno 1947 för att borgerligheten i de franska teatersalongerna skulle låta sig uppröras. Tjänstefolk var ännu något närmast naturgivet. Långt senare kunde publiken bli lika upprörd över att pigorna i Jungfruleken, efter Genets önskemål, spelades av män.
I förordet till Jungfruleken påpekar Genet två saker: den lek hembiträdena ägnar sig åt när madame inte är hemma ska präglas av förstulenhet, samt att pjäsen definitivt inte är ett försvarstal för pigor. På Dramaten söker regissör Katie Mitchell andra stråk, hon går helt enkelt, liksom för övrigt publiken, köksvägen in i pjäsen.
Här är förvisso Claire ( Sofia Helin) och Solange ( Angela Kovács) ordentligt nervösa över att Madame ( Irene Lindh) ska komma hem och överraska dem, men det råder ingen tvekan om begäret att spela upp förnedringsleken; likaledes gestaltas det drömda mordet på Madame med en så stark vilja att den endast överträffas av det tafatta skådespeleriet.
I Katie Mitchells version finns en del redigeringar som sammantagna accentuerar pjäsens tragik. Alex Eales minutiöst realistiska scenografi, en Parisvåning 1947 in i minsta detalj, håller alla allegoriska eller symboliska läsningar på avstånd. Det handlar helt enkelt om två som hembiträden tjänstgörande systrar, vilka in i märgen har tröttnat på sina underordnade positioner.
Det är mycket välspelat, Angela Kovács och Sofia Helin vet bokstavligen inte vilket ben de ska stå på i sin kompakta iver. Tjänandet är deras andra natur, det är fäst i kroppen och lyder lika mycket ett överjag som Madame. Och Irene Lindhs Madame vet alldeles obekymrat sin plats som härskarinna. Häri ligger inga dramatiska ironier eller någon uttalad social kritik: så här ser denna värld helt enkelt ut.
Så långt är det vackert, ett slags hyllning till Genets egna personliga omständigheter. Och frågan är om det inte är nyttigt med en pjäs som med fullt förtroende överlåter moralen och reflektionen åt sin publik.
