Teatermirakel i Uppsala
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-04-03
CLAES WAHLIN ser Göran Tunströms prosa bli poesi i rörelse
Linus Tunströms iscensättning av Göran Tunströms roman Tjuven har blivit ett lika märkvärdigt som poetiskt stycke teater. Romanen börjar som ett slags socialreportage utklätt till skröna. Eländet hemma hos familjen Lök under den late, törstige och grymme husfadern Fredrik Jonsson Lök trotsar egentligen all beskrivning.
Men med Johans utbrytning och färd till Uppsala och den lockande Silverbibeln som han ska stjäla för att trygga framtiden för sig och den psykiskt nedbrutna Hedvig, så byter romanen genre.
Plötsligt befinner vi oss i en bildningsroman, Johan stiger fram som berättare och den planerade stölden av Silverbibeln blir i stället en historia om andra slags stölder: att stjäla och bli bestulen på kunskap, eller på liv.
På Uppsala stadsteater gestaltas den första delen med samma slags röra som råder hemma hos romanens Lök. À la Ariane Mnouchkine presenteras scenerna på rullande plattformar; trångt, rörigt och skitigt. Det är inte konstigt att Hedvig blir galen och Johan vill fly. Som teater blir det en smula flackt, motståndet känns en smula för lätt.
Men det får sin förklaring efter paus. För då händer det. Scenen är tom, Johan berättar för publiken om hur han finner sig till rätta i Uppsala, och med handkamera och filmduk befinner vi oss plötsligt i ett allt annat än realistiskt Ravenna. En fritt svävande ram skiljer sedan ute och inne när Johan upptäcker den svårt sjuke Hedvig irra på Uppsalaslätten.
Vi får här en teater av det slaget där varje scen växer exponentiellt allt brantare uppåt på den poetiska skalan. Den tomma spelplatsen, avståndet mellan skådespelarna och den koncentrerade berättelsen som hela tiden ges ett teatralt uttryck föder inte bara fram ett barn i slutscenen, utan framför allt skapas en teaterpoesi av en kaliber det var länge sedan jag såg på en svensk scen.
Att första delen krävs för denna effekt är uppenbart. Och utan Bengt Nilsson, som erövrar sin rollfigur Johan liksom denne erövrar sitt liv, eller Shima Niavaranis inkännande och rent rörande Hedvig, hade poesin fläckats en smula. Vacker är för övrigt hela ensemblens prestation i detta teatermirakel som borde låta tala om sig en bra bit utanför Uppsala stadsteaters upptagningsområde.
