Döttrar om pappor

helskärm

När Pappa på Kulturhusets Kilen är slut vill publiken helst stanna och dansa. De sju skådespelerskorna på den vita scenen har på ett förunderligt sätt blivit nära bekanta. Med förbluffande öppenhet har de delat med sig av minnen om pappor. Alla sorter finns representerade, från den yviga grekcyprioten, den stumma finnen och den ungerska juden som överlevde förintelsen till tysken som var Hitlers barnsoldat i slutet på andra världskriget. Och så svensken, förstås, som dyker upp efter fem år med ett jättelikt påskägg under armen.

Tjenare gumman, hur mås det!

Frånvaron är en gemensam nämnare, tystnaden en annan. Men sorgligast är det när pappa och nya frun gaddar ihop sig mot dottern.

Efter paus får vi pappornas egen version. Då naggas demonerna i kanten. Till slut står de sju som befriade från gamla bördor. Även den judiska faderns krav på dottern får ett förlösande svar på scenen. I en oändligt långsam rörelse hyllar tyskättlingen Christine Floderer och judinnan Annette Sallmander tillsammans Holocausts offer.

Äldst på scen - fast ändå yngst! - är Pia Dafne Baeckström som den här vintern har gjort en märklig come- back efter nästan fyrtio års frånvaro från scenen. I höstens uppsättning av Tre systrar på Teater Giljotin var hennes läkare Tjebutykin en röd tråd av livsglädje parad med visdom. I Pappa är hon lika självklart närvarande. Hur kunde en skådespelerska som hon 1967 helt lägga av med teater?

Svaret får vi här. Den man hon träffade hjälpte henne att bli av med scenskräcken genom att helt enkelt se till att få hennes kontrakt med teatern annullerat.

Nu är hon tillbaks! Och Pappa är en föreställning man inte gärna lämnar.

Teater

Tove Ellefsen Lysander (kultur@aftonbladet.se)