Genus finner ingen, alla det begär

TOVE ELLEFSEN LYSANDER ser ”Tintomara” på Gävle Stadsteater

Med tegelväggar och breda golvbrädor är Gasklockan i Gävles Brynäs det vackraste teaterrum man kan tänka sig. Shakespearefantasierna som det cirkelrunda rummet väcker hade säkerligen inte varit främmande för Carl Jonas Love Almqvist, författare till den svenska litteraturens mesta queer-material. Men när regissören Björn Melander sätter upp sin och Jonas Jarls bearbetning av romanen från 1834 är lösningarna snarast naturalistiska. Sängar, fåtöljer och annat lösöre åker ut och in och publikläktarna flyttas runt utan skönjbar orsak.

Riktigt bra teater blir det först när rummet rensas och skådespelare och text får utrymme, accentuerad av Mathias Claesons praktfulla kostymer.

Androgynen Tintomara är en shakespearesk figur som väcker allas begär, mäns såväl som kvinnors, och som Almqvist djärvt låter svepa genom ett Stockholm som vibrerar av oro inför kungamordet på Operan 1792. Sedan Alf Sjöbergs uruppsättning 1957 har rollen av tradition spelats av en kvinna, och på Dramaten väntar just nu Elin Klinga i kulissen.

I Björn Melanders uppsättning är Tintomara en man. Det stämmer med en ännu äldre tradition, den där teatern är en plats där män klär ut sig till både män och kvinnor. I blont hårsvall och glittrande örhänge undviker Niklas Riesbeck skickligt att hamna i drag-facket, och hans Tintomara äger en bräcklig utsatthet som växer till en slutgiltig och stum förtvivlan.

Att sätta en man i rollen öppnar ändå inte upp tematiken runt könet och sexualiteten, utan håller snarare fast den i teaterns egna konventioner. Systrarna Amanda och Adolfine, Cecilia Milocco och Anna Andersson, faller här handlöst för en kille utklädd till kille, och detsamma gör deras fästmän, Peter Perskis Claes Henrik och Martin Paretos Ferdinand. Det är som det brukar vara, och när tvetydigheten brister är det främst tjejrollerna som förlorar sin spänning.

Med en helhjärtad ensemble­insats blir Gävles Tintomara ett intressant inlägg i en debatt som även förs på film med Cate Blanchetts androgyna Dylan. Och teatervåren blir queer. Snart är det som sagt plats på scen för Elin Klinga.

Tove Ellefsen Lysander