Magisk Tjechov i svensk glesbygd

helskärm

En pjäs om den svenska välfärdens nedmontering och avfolkningen från landets norra delar, det låter kanske inte som en helt lockande beskrivning av tre och en halv timme teater.

Men lika trista som dessa ord är, lika magisk är den uppsättning av Tjechovs Tre systrar som Alexander Mörk-Eidem med ett slags varsam fräckhet flyttat från förra sekelskiftets Ryssland till en svensk, norrbelägen regementsstad i slutet av 1900-talet.

Här firas Irenes studentexamen i ett spatiöst 60-talshus med nedsänkt vardagsrum och lädersoffor dit traktens militärer kommer på besök, inte minst den från Stockholm anlände överste Versenius.

Det är ju till Stockholm dessa systrar längtar, Irene, Ulla och Maja, som de nu heter, fortfarande glada och förväntansfulla, om än litet trötta av enformigheten däruppe i obygden.

Efter branden får de trängas i ett litet rum i huset, alltmer förtvivlade av tidens ofruktsamma gång och Natalies tjat om sina ungar medan de välkända romanserna blir allt tydligare flyktförsök.

Tristessen leder till desperation, fjärran är nostalgiskt vemod och romantiska drömmar.

Denna politiska Tjechov, för det är vad den är och utan tillstymmelse till plakat, låter det sena 1900-talets samhällsutveckling ta plats i ensemblens kroppar och tankar, de lever sina innehållslösa liv utan att riktigt förstå att de drabbas av krafter större än de själva.

Ensemblespelet imponerar och de många solistinsatserna ser till att hålla det stora skeendet i fokus.

Men det är svårt att inte bländas av Josefine Ljungmans hudlösa Irene, som först gör rättmätiga anspråk på att bli svensk teaters mest bedårande tonåring, strax efteråt går sönder med så små och exakta medel att man undrar var barnombudsmannen där uppe egentligen håller hus.

Särskilda eloger förtjänar också Helena af Sandbergs Maja, Frida Hallgrens Natalie, Gerhard Hoberstorfers Versenius och Jan Myrbrands Fredrik.

Och så den skräpfyllda, torrlagda poolen i sista akten: livet är någon annanstans, systrarna och hela landets för-ödelse ryms i den där gropen, så som det bara kan göra på teatern när den är som allra bäst.

Claes Wahlin