Modet att gapskratta

TOVE ELLEFSEN LYSANDER ser Norén om den gamla goda kärnfamiljen

Mycket i den nu aktuella teaterrepertoaren handlar om återbruk av pjäser som inte har hunnit bli äldre än tjugo eller trettio. På Fria teatern i Högdalen återkommer nu Lars Noréns tjugo år gamla Höst och vinter och påminner om en helt annan Norén än den publiken på sistone har lärt känna.

När Norén först drabbade svensk teater var det med sitt enastående språk. Det märks även här. Det är en njutning att lyssna till en vass, slagkraftig och intelligent text som dessutom är mycket rolig! Det senare förbinder man ju inte precis med Norén-pjäser numera. Men en gång hade han modet att skriva en driven salongskomedi som glatt skulle platsat på privatteatern.

Där samlas den milt sagt dysfunktionella borgerliga familjen till rituell fredagsmiddag i Östermalmsvåningen, och innan döttrarna Ann och Ewa har tackat för sig har det förflutna rivits upp och sveken duggat.

Ulla Gottlieb regisserade även urpremiären i Köpenhamn. Här gör hon om sitt bravurnummer. Texten är visserligen en utomordentlig plattform, men när ensemblen briljerar är det även därför att regissören så exakt vet att balansera de mörka stråken mot komiken.

I Bengt Fröderbergs scenografi är vardagsrummet exakt så kalt och stiliserat att det berättar vilka som bor här nu, medan skuggorna på tomma väggar ger det förflutna liv. Det är vackert och suggestivt.

Norén drabbade även teatern med en serie saftiga, kraftfulla roller, inte minst kvinnoroller. På Fria teatern har Birgitta Sundberg kapat åt sig den krutstarka, cyniska mamman Margareta som aldrig ger sig och som matchas av dottern Ann, sanningssägaren framför alla i den här familjen. Lena Mossegård gör henne bravur och rättshaveristens hela intensitet. Som den resignerade pappan har Håkan Jonson en pricksäker, komisk replik, men den som imponerar mest på mig är ändå Odile Nunes. Hennes Ewa är superb, spänd till bristningspunkten med repliken vass som stål. Åk till Högdalen och se en skådis!

Tove Ellefsen Lysander