Martyren bortom myten

Mikaela Blomqvist ser en både högaktuell och riktningslös pjäs om Jeanne d’Arc

Mikaela Blomqvist

helskärm

Få historiska gestalter är väl bättre lämpade som centrum för en föreställning på Backa Teater än Jeanne d’Arc. 17 år gammal lämnar hon på Guds uppmaning sin familj för att gå i krig mot engelsmännen, klädd i manskläder. Märkligt nog är det sedan inte för krigandet ­utan för klädvalet, och för att hon säger sig höra röster, som Jeanne 19 år gammal döms till döden och bränns på bål.

Tonårsmartyrens korta men dramatiska livsöde är förstås långt ifrån en göteborgsk ­vardag, men sam­tidigt berör det flera högaktuella frågor för ungdomar, som religiös fanatism, nationalism och ­feminism.

Sisela Lindbloms nyskrivna pjäs är ­baserad på de verkliga rättegångsprotokollen och Lars Östberghs magnifika scenografi placerar publiken rakt på åhörarbänk i en rektangulär rättegångssal. Från en träpanel på rummets fjärde kortsida ­bedriver de kyrkliga åklagarna förhör. Själva scenen är nedsänkt i stället för upphöjd, som för att ytterligare förstärka den anklagades degradering. I ett källarhål på sandbotten finner vi Jeanne i bur, Jeanne på ett brinnande kors eller Jeanne fastspänd i kedjor som skall slita henne itu.

Själsligt är pjäsens Jeanne d’Arc dock redan tudelad. Anna Harling gör skickligt en envis kättare som står inför rätta i namn av samma religion som möjliggjort hennes framfart. Emelie Strömberg stryker som hennes inre skuggestalt väsande runt på fängelsehålans botten. I korta tillbakablickar är hon Jeanne som strikt religiös flicka eller som krigisk härförare med texten ”En nom dieu” skriven i punkiga versaler på brynjan. Genom ett varmt och förlåtande ljus vidgas då den dystra källarhålan, i rättssalen får i stället ett kraftigt eko rummet att expandera.

Att låta den verkliga Jeanne d’Arc, bortom århundraden av mytbildning komma till tals är nog lovvärt. Samtidigt gör strävan att framställa helgonet i helfigur föreställningen rätt riktningslös. Tillsammans med inkvisitorn stirrar vi på Jeanne som rödögd och härjad blickar tillbaka. Det mänskliga får i stället representeras av en ­krokig, blyg munk, fint gestaltad av Nemanja Stojanovic.

I akt två spelas rättegången upp igen, men nu förvrängd till medeltida narrspel. Kanske är det att se som en blinkning från regissör Malin Stenberg till ­historiens hunger efter berättelsen om Jeanne d’Arc. Gott så, men lite snålt är det nog ­ändå med berättelse just här. Hos Backa Teater förblir personen Jeanne till stor del obegriplig.