Kungen pussar pojkar
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-03-14
CLAES WAHLIN om Unga Klaras elisabetanska homopjäs
Avrättningen av Edvard II är en av de grymmaste och mest grafiskt skildrade i den elisabetanska teatern. Ett glödgat järnrör förs upp i, ja, ni förstår vad, och vrids där om bland inälvorna tills skriken tystnar och döden följer. Metoden var för 1300-talet korrekt men i Marlowes pjäs finns här en svårighet. Hur få ihop denna tortyr med den sympati för mänskliga svagheter pjäsen väcker?
Publiken, menar Stephen Greenblatt i en berömd essä, tvingas konfrontera konsekvensen i skildringen och därmed reflektera över hur mening skapas på teatern. På Unga Klara har man uppenbarligen läst Greenblatt, därmed inte sagt att den publika reflektionen infinner sig.
Suzanne Ostens och Unga Klaras syften avviker en smula, men pålästa som få är man.
Edvard den andre är en pjäs om makt kontra passion, en kung som väljer njutningen och kärleken till män framför plikten att regera. Invasioner hotar, krig är oundvikliga och upproren lurar om hörnet. Men Edvard festar, bjuder in skådespelare och förför vackra pojkar. Mot sig har han adeln som efter en rad turer till slut tvingar Edvard att abdikera till förmån för sin son.
Unga Klaras pjäs sönderfaller i två delar. Före paus möter vi två slags manligheter, den goda (Edmund) och den dåliga (adeln). Parodier på machon ställs mot kärleken, allt medan publikgradängen snurrar i mitten av rummet medan spelet sker runt om, som i en omloppsbana runt den värld som var den elisabetanska scenen. Efter paus när Edvards älskade Gaveston dödats råder hämndtragedins regler. Sonen Edvard III får till och med åkalla Shakespeares Hamlet med några ord i slutet.
Om Marlowe försökte spränga teaterrummet i sin pjäs, så sker denna sprängning här över tid. En rad tricks, lekar med publiken, noga utvalda infall och en väldigt massa spring följer; ofta lägger sig dock dessa i vägen för pjäsen. Det är också ett omåttligt pussande, som drevs adeln enbart av homofobi.
Marlowe diskuterar bevekelsegrunderna för makten, iscensätter och ärar i viss mån passionerna, samtidigt som han fokuserar den kluvenhet som uppstår bland de drabbade. Detta märks ofta i spelet, hur Albin Flinkas som Spenser d y efter att ha ersatt Simon Norrthons Gaveston som kunglig älskare berusas av makten. Likaså lyckas Rikard Wolff i titelrollen gå sönder i sin förtvivlan, men är samtidigt blind för sin egen grymhet.
Men trots uppsättningens vitalitet, alla smarta tricks och den nogsamma läsningen av pjästexten, blir det märkligt stumt där på den ständigt snurrande scenen, som vartefter visar upp ett slags teaterestetisk självbespegling. Möjligen finns här en poäng, en uppmaning att reflektera. Men inte över mänsklig svaghet, kring makten att begära och plikten att försaka. Så kastas också en magnifik avrättningsscen på historiens sophög.
