Den nakna sanningen

Claes Wahlin

Vem är mest utsatt, den som blottar sin själ eller den som blottar sin kropp? Att skriva en roman om sina nära som har dött eller göra karriär som porrstjärna kan möjligen resultera i samma grad av avsmak hos den som tar del av resultatet, men nog drabbas porrstjärnan av fler moralkakor än författaren.

Det är ungefär detta dilemma som Dennis Magnusson sätter i scen på Malmös Intiman, en dramatisk uppmaning som kanske inte i första hand syftar till att försvara den som säljer sin kropp, men dock vill ifrågasätta romanförfattarens exhibitionism.

Gunilla har skrivit en roman om den döda systerdottern som renderar henne ett Augustpris. Systern till döda flickan, Jenny från titelns Hörby, blir en eftertraktad porrskådespelerska. Konflikterna mellan de båda kvinnorna är givna, liksom reaktionerna i det lilla samhället.

Jenny är inte dummare än att hon ifrågasätter sitt liv, det finns överlag gott om glipor i texten där reflektioner över olika slags blottlägganden (tv-soffor, bekännelselitteratur, med mera) sipprar fram, vilka gott kunde ha givits mer plats. En jämförelse mellan dokusåpans exhibitionism och pornografins skulle kanske ställt pjäsens frågor skarpare.

Bäst lyckas föreställningen i enskilda scener, det finns ett ledigt och gärna lakoniskt tilltal när framför allt Jenny ( Hanna Sjögren-Devrient) och hennes barndomsväninna Annika ( Karin Lithman) med jämna mellanrum möts. Pjäsen lider något av redovisningssjuka, vi får beskrivningar i stället för dramatiska skeenden och den position Gunilla antas företräda blir alltför svag. Å andra sidan är skildringen av Jennys liv och bevekelsegrunder så pass övertygande att varje porrmotståndare torde resa ragg.