Staden som förvandlades
Claes Wahlin ser Fogelströms romansvit bli pjäs
Publicerad 2017-11-04
Om man ska göra teater av Per Anders Fogelstöms romansvit Stad, så måste man bestämma sig vad det egentligen är vad man vill göra. Huvudpersonen i Fogelströms romaner är ju helt enkelt Stockholm och personerna ett slags funktioner för att skildra arbetarklassens historia på Södermalm, men personer som Fogelström har absolut lojalitet med.
Men att spela en stad är svårt. Personerna hos Fogelström är heller inte det lättaste, eftersom de just är funktioner, typer som ska representera skalan av olika yrken och olika grad av eländen bestående av alkohol, fattigdom, prostitution och smuts.
Sviten skrev under 60-talet, mitt under den stora cityrenoveringen och i ett med tiden alltmer politiserat kulturliv. Fogelström har setts lite över axeln av litteraturvetare, delvis säkert på grund av att hans sociologiskt färgade historieskildringar saknade en uttalad ideologi och att böckerna helt enkelt blev populära.
En teaterregissör kan alltså räkna med publiken har läst böckerna. Fördelen är att personerna kan presenteras mer eller mindre rakt av. Nackdelen är att en del säkert vill se en trohet mellan teaterscen och romantext. Men så har vi det där med staden, Södermalm, alla specifika adresser och bilder som dyker upp från läsningen.
Regissör Linus Tunström och scenograf Ulla Kassius har löst denna gordiska knut med ett alexanderhugg: ingen stad på scenen. Ja, utom en karta som vid ett tillfälle läggs på scengolvet och några röda husväggar som rullas in vid ett par tillfällen. Staden är, ofta bokstavligen, en vit fläck, en plats i ständig förändring och en projektionsyta för drömmar.
Stora, enfärgade väggar rullas ut och in, vridscenen liksom sidoscenerna är öppna och ett riggtorn får tjäna som Katarinahissen. Först när 50- och 60-talet tar plats efter paus, så möter vi möbler, logiskt nog eftersom arbetarbostäderna innan dess var påvert möblerade, madrasser, kanske en utdragssoffa, någon enstaka byrå.
Jag kan sakna den sensualism (smutsen, eländet), som ändå borde vara möjlig att transponera till scenen. Nu har alltså de fjorton skådespelarna att med kropp och röst (samt enstaka rekvisita) söka skildra slitet från det Henning anländer staden, blir vän med Tummen, hittar arbete, gifter sig och får fyra barn, samt deras vidare öden. Kropparna trängs mitt på scenen som i ett alldeles för litet rum. Roger Lybecks koreografi skapar kollektiva, dynamiska rörelser, allt från barns mobbing till demonstrationer och ofta i kombination med en elegant ljudläggning.
Det tar en tag innan föreställningen flyter, alla moduler som dras ut och in gör scenövergångarna en smula klumpiga. Samma sak med hur enstaka personer bryter sig ur scener och berättar för publiken; även detta riskerar inledningsvis att kännas som nödlösningar. Men resultatet blir, passande nog, en arbetsseger.
Till inte ringa del beror detta på en rad fina prestationer av ensemblen. Peter Viitanen som Henning (både den äldre och den yngre) vet att snabbt sätta en scen, och Vanna Rosenbergs Emelie kan visa sitt armod utan att det blir sentimentalt. Angela Prick gör en energisk Bärta och Kirsti Stubø en konturskarp Annika, hon som vill upp. Jörgen Thorssons Tummen agiterar som stod han på Teater Tribunalens scen, och Jan Myrbrands David håller en snygg monolog där lite gammal ekensnack kommer till heders: ”en vacker dag ska väl en annan också bengstra but med stålar” (tjäna pengar).
Efter paus, som infaller först efter en timme och tre kvart, stillar sig spelet. Leif Andrés Erik inleder med ett Hjalmar Mehr-inspirerat tal om det goda med att riva Klarakvarteren och sedan möter vi en arbetarklass med moderna bekvämligheter, men med gamla värderingar. Det krävs mer än wc för att uppnå jämlikhet mellan könen och sluta att aga barnen.
Om första akten är en redovisning av hur det var förr, så ställer andra akten frågor om vilket slags stad det är vi vill leva i och, inte minst, vilka som ska och kan bo i den. Och det är väl där vi hittar bevekelsegrunderna hos det konstnärliga teamet, att Fogelströms Mina drömmars stad måste bli våra drömmars, även om det nu, liksom förr, lätt slutar med våra mardrömmars stad.
