Underordnad med liv och lust
Uppdaterad 2015-11-27 | Publicerad 2015-11-20
Claes Wahlin ser en Strindberg för samtiden
Det gäller att inte tappa rollen. De senaste decenniernas diskussioner och förhandlingar kring vad som är manligt och kvinnligt, har nu på Dramaten blivit en pjäs som kanske är en tragedi, men mest en komedi. Andra akten blottar scenmaskineriet till Verdis Dies Irae (Vredens dag) i högtalarna. Kontrasten mot första aktens alla glänsande ridåer som lyfts den ena efter den andra, bilder för alla förväntningar, är slående.
Meidal och Ohlin har tagit Strindbergs Marodörer och Kamraterna (den förra en tidig version av den senare) som inspiration, men med ombytta förtecken. Om Strindberg ville kritisera den feminiserade mannen och den förmanligade kvinnan, så tar här Axel (Hannes Meidal) rollen som underordnad sin skrivande kvinna med liv och lust. Han abdikerar från sin högkulturella position och låter henne ta över. Det går så där.
Persongalleriet är i princip detsamma som hos Strindberg, men vi skriver 2015 och man vrider upp figurerna så att fjädrarna spänns till det yttersta. Därur uppstår komiken. Vi möter Abel (Thérèse Brunnander), som manshatande feminist, Carl (Per Svensson) som hennes motsats, en Man med stort M som bara låtsas gilla jämställdhet; han håller sin lilla docka Katla (Alexandra Rapaport) i strama tyglar. Gaga (Leonard Terfelt) vet nog inte riktigt vilken roll han har, amma eller transa, medan Bertha (Bahar Pars) i princip följer sin strindbergska förlaga; hon tar den plats hon kan.
Inom psykologin talar man om rollförlust och Marodörer anno 2015 kan sägas iscensätta några sådana. Vartefter viker entusiasmen hos Axel, machoretoriken hos Carl blir alltmer desperat och Katla vet inte vad hon ska ta sig till, infångad av Carls påtvingade havandeskap. Endast Bertha och Abel står stadigt i stormen, medan Gaga förblir relativt oberörd. Marodörer kan som underrubrik ha Mannen – en lägesrapport.
Analysen når inte några hisnande djup, men samtidsdebatten får en gestaltning på ett så underhållande sätt att jag undrar om inte den så kallade seriösa debatten kunde lära sig något här. Vid utgåvan av Kamraterna 1888 skrev en recensent att Strindberg var ”de gifta så väl som de ogifta damernas buse”.
2015 är Meidal/Ohlin de gifta såväl som ogifta herrarnas buse. Publiken lär ha skrattat gott vid den svenska premiären 1910. När nu ett sekel senare ingen av skådespelarna tappar rollen i detta väloljade maskineri, så kan skratten ackompanjeras av självreflektionens gnissel.
