Katter & splatter

helskärm

Efter paus ligger liken utspridda i rummet, sågklinga och yxa används för styckningen. Blodvitet är omfattande, tarmar och extremiteter far omkring medan Patric, den som beordrat verksamheten, sitter med resterna av sin döda katt i knäet på ett av de stympade liken. Katten ja, det var med den komedin började.

Komedin? Jo, McDonaghs pjäser, som i princip alla är förlagda till Aranöarna utanför Irlands västkust, driver gärna med irländsk folkloristik, med längtan och utanförskap på en ö som ofta tycks helt avskild från resten av världen. Denna gång är det IRA och dess stridigheter, interna såväl som externa, som står i centrum. Psykopaten och terroristen Patric ( Peter Viitanen) är nämligen väldigt förtjust i sin katt.

Den hämndspiral som följer, med mönster från den grekiska tragedin, handlar om vem som egentligen har dödat vems katt. Att en och annan mänsklig varelse stryker med på kuppen spelar mindre roll.

Pontus Stenshäll har iscensatt stycket utan minsta realism eller naturalism, snarare tvärtom, med en rejäl överdrift av dess intentioner. Det är som om han vill bildsätta originalets oöversättliga språkkomik. Scenograf Ulla Kassius nöjer sig med några slitna möbler mot en fondvägg av en rätt svensk björkskog med ett gytter av katolsk kitsch. Spelet är lakoniskt och lätt, replikerna fälls med samma ointresse som man styckar lik. Rollgestalterna är dessutom rätt dumma, även om de kan bli hyggligt skrämda när det viftas med vapen.

Det finns en charm mitt i dumheten, som Alexander Salzbergers långhårige David eller Julia Marko-Nords wannabee-terrorist Mary, de båda syskonen som gnabbas genom att försöka ha ihjäl varandra. Men ingenting är riktigt på riktigt i denna splatterteaterbagatell, utom möjligen viljan att se hur långt man kan gå. McDonaghs satir har rötter ända till Jonathan Swift, medan den svenska omplanteringen fått näring av en Tarantino och, naturligtvis, regissör Stenshälls hemmascen moment:teater.

Claes Wahlin