Stjärnklara detaljer på Dramaten

CLAES WAHLIN har sett pjäsen om den röda ledstjärnan i 60-talets Sverige

Hur ser Sverige ut på teaterscenen? Staffan Göthe har i en rad pjäser skildrat vad som går förlorat när framsteget lägger landet under sig.

Lars Norén har analyserat familjens lögner och samhällets misslyckanden. Lucas Svensson närmar sig det nära förflutna med andra medel, mer genom fresken än via psykologin, hellre på distans än med sentimentalitet. I Svenskt landskap med kinesiska detaljer riktar han en spegel mot några av de mer högljudda fyrtiotalisterna: 68-generationens maoister.

Det handlar om den tid när allt var politik, när ordet privat var ett fult ord, om hur ett antal unga idealister i Skåne söker sitt liv genom Maos lilla röda och hur solidariteten med den tredje världen är viktigare än förhållandena på den lokala fabriken.

Det handlar om hur tiden förändrar kollektivism till självupptagenhet, om hur 70-talets doktrinära revolutionskrav ersätts av 80- och 90-talens dogmatiska självförverkligande.

I Carolina Frändes säkra regi till Bente Lykke Möllers kongeniala luck- och dörrscenografi skapas en stillsam, närmast varm distans till en mycket heterogen grupp unga idealister: den försagda Grete ( Thérèse Brunnander) som helst sitter vid skrivbordet på förlaget står mot den expansiva Kaj ( Lil Terselius), Sven ( Jonas Bergström) som blir frustrerad av all självkritik, en otålighetens röst gentemot den musikaliskt begåvade men själsligt hypersensitive och smågalne Nils ( Carl-Magnus Dellow) eller festglada Liss ( Lotta Tejle), som inte går särskilt väl ihop med maoistfundamentalisten Adam ( Andreas Rothlin Svensson).

Lättspelad är inte denna pjäs, men i detta underhållande och vitala kollektiv märks en smula extra Terselius, Rothlin Svensson (framför allt som Alexander) och Dellow. Roande är den trio kinesiskor som leker med klichéer (pingpong, Pekingopera) och utnyttjas som scenarbetare med dragning åt Brecht.

Pjäsen är möjligen en smula framtung, men vartefter atmosfären etablerar sig på scenen där absurditeterna tävlar med naiviteten, målar ensemblen upp en elegant bildsvit med komiska detaljer mot en fond av tragik, allt medan denna dramatiskt-kritiska nostalgi fäster sina röda stjärnor i det svenska landskapet.

Claes Wahlin