En mässa gör ingen teater
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-04-25
En enaktare av Strindberg kan ta ungefär en kvart att spela sig igenom, så gästspelande Teater Spitze har plockat fram hela tre, varav två stycken ganska ofta uppsatta. Paria om två förbrytare som bollar skuld och botgöring som glödheta potatisar mellan sig och Den Starkare, en kamp mellan två kvinnor om makten över kärleken, en favorit på teaterutbildningar, med en talad och en helt tyst roll.
Samt en tredje, Samum, ett litet hugskott som knappt satts upp sedan Harriet Bosse gjorde urpremiären som ett orientaliskt väsen som skrämmer en fransman till döds i en gravkammare i Algeriet genom feminin manipulation på absolut infernalisk nivå, inklusive hypnos och buktaleri. En hysterisk karikatyr av snövit manlig utsatthet, eller möjligen av paranoian över densamma. Tre dialoger om att härska, här tryfferade med en kör där skådespelarna läser ur Baudelaires Det ondas blommor.
Man borde få sig en enaktare serverad till frukost varje morgon. Ett litet moraliskt dilemma till müslin där ingen har rätt men inte heller direkt fel.
Fast man vill inte få den serverad mycket högtidligt. Det kommer tyvärr bara ett av paren ihåg.
Den första delen, Paria, mår nämligen fint där den spelas av Christian Wennberg och Emil Almén som ett litet sandlådebråk mellan två fjollor om vem som är listigast.
De övriga torkar omedelbart ihop av brist på det som det väl inte går att ha brist på när Strindberg ska upp och ruskas på scen: självironi.
En vaksam regi och skådespelarblick för det där elaka skämtlynnet, det utomordentligt underhållande fåniga i personernas automatiska slingriga försvarstal så fort de varit omoraliska igen.
Något som inte går att ersätta med en mässad Baudelaire mellan raderna.
Teater
Jenny Teleman (kultur@aftonbladet.se)
