Elegant Shakespeare
Publicerad 2015-07-07
En av världens mest oemotståndliga pjäser
Det är svårt att misslyckas med Shakespeares En midsommarnattsdröm. Som en av Shakespeares, ja kanske en av världslitteraturens allra mest oemotståndliga pjäser, finns här vackra förväxlingar, en elegant struktur där dröm och verklighet flyter. Och så naturligtvis de alldeles förtjusande hantverkarna, vars amatörspel om Pyramus och Thisbe är bland det roligaste som Shakespeare har skrivit.
Sedan har vi språket, så lätt men tätt att skulle nu någon totalt misslyckas med uppsättningen, så finns alltid Shakespeares ord. Göran O Erikssons slitstarka översättning fångar också det mesta från originalet. Naturligtvis är det den som man använder på Gräsgården, i Pontus Plænges uppmärksamma regi, där fokus ligger på hur samhällets auktoriteter rubbas av drömmar om en annan värld och om andra identiteter.
Förälskelsen ställer ju till det. Hos Shakespeare har Teseus att återställa ordningen efter alla förvirrade turer i skogen bland åsnehuvuden, alfer och annat oknytt. Sedan länge är det inte ovanligt att samma skådespelare gestaltar både Teseus och alfernas konung, Oberon, liksom Hippolyta och Titania spelas av samma skådespelerska. På Gräsgråden är denna osäkerhet accentuerad. I slutet är Teseus inte så lite förvirrad om vad som har hänt, vem han egentligen är och vad det har för konsekvenser för den nedärvda, patriarkala ordningen.
Hantverkarna tar stor och fin plats. Inte minst Monica Almqvist Lovéns Kvitten eller den fina, till synes nästan stumma närvaron hos Matilda de Ridders Snugg. Spelet i sista akten är precis så förtjusande löjligt det bör vara för att sympatin ska segra över fumligheten. Det är som om deras gestaltning av den tragiska (men komiska) historien om de båda älskande fungerar som en narrspegel för de olika parningsdanser som utspelats i skogen denna månskensnatt.
Bland insatserna märks Andreas Forner Lindals Puck, som ser till att ge spelet en svärta, även om mörkret så att säga stannar hos Puck. Likaså står Plænges Teseus /Oberon och Johan Stavrings Helenus för god närvaro och vackert deklamerad vers. Helena har alltså här bytt genus till Helenus, vilket i och för sig inte förändrar så mycket; röran är elegant redan som den är. Men vi får en antydan om hur det kan ha sett ut för den elisabetanska publiken, när alla roller spelades av män och pojkar. Slutet gott, i alla fall för publiken, allting gott, också för rollfigurerna.
