Melodifestivalen är det som för oss samman
Moodyssons ”Tillsammans 99” är en väckarklocka
I veckan kom en rapport om svenskars internetvanor. Nästan var tredje person under 23 år får sina nyheter från Tiktok. När Ekot intervjuade några ungdomar på stan kände de inte ens till konflikten mellan Israel och Hamas. På frågan om det är ett problem att man riskerar få ett ensidigt perspektiv på Tiktok svarade en ung man: ”Nej, jag håller mig till mitt”.
Filterbubblor och samhällsutvecklingen har dragit isär oss. Bostadsområden och skolor är segregerade, stadskärnor gapar tomma när butiker flyttat till stora hangarer och köpcentrum. Kanske är det bara ”Melodifestivalen” i SVT som fortfarande lyckas samla en stor del av svenska folket till en gemenskap.
Inget ”tillsammans” längre
Lukas Moodyssons nya film ”Tillsammans 99”, som har premiär i helgen, blir en påminnelse om att ordet ”tillsammans” blivit till något abstrakt.
I filmen samlas det gamla 70-talskollektivet från första filmen ”Tillsammans”, som kom för 23 år sedan. Då var de ett gäng vänsterpolitiska idealister som ville utmana gamla traditioner och gärna förändra världen på kuppen.
När vi återser gänget är året 1999. Sverige har gått igenom en nyliberal förändring och de gamla vännerna känner knappt igen varandra. De har utvecklats åt olika håll och verkar inte ens särskilt nyfikna på de människor som de bott under samma tak med.
Personliga trauman
Vad blev det av de gamla idealen? I filmen kokar arvet från 1970-talets vänsterrörelser ner till personliga trauman. Ingen verkar vilja diskutera samhället eller politik utan är mest intresserade av sitt eget.
Karaktären Anna har blivit en uppburen författare som hoppas lite för mycket på att bli invald i Svenska Akademien. Hon har ju ändå skrivit en hel del insmickrande essäer om olika akademiledamöter. I förra filmen gick hon omkring med ett naket och vildvuxet underliv. Nu berättar Anna för den unga flickvännen till kollektivets Lasse att hon ”rakar musen”.
Den frigörande kvinnokampen ledde till detta. Frihet är att göra sina ”egna val”.
Schlingmann famlar
I Borås Tidning skriver Per Schlingmann, arkitekten bakom Reinfeldts ”arbetslinje”, att Sverige är i behov av en gemensam berättelse. Men inte ens den tidigare idésprutan har något svar på vad den ska innehålla.
Moodyssons film är en deprimerande väckarklocka för vad som händer utan ett vi, ett ”tillsammans”. Men människor behöver varandra. Det är ingen dålig utgångspunkt för att bygga en ny och faktiskt radikal vision för ett bättre Sverige.
—