Kristersson borde fråga sig om det var värt det
Samarbetet med SD har varit en lång förnedring
Ulf Kristersson blev förvisso statsminister. Han lyckades övertyga sverigedemokrater och liberaler att skaka hand, kristdemokraterna följde med av bara farten, och så var det praktiska löst. Kristersson såg mäkta belåten ut när han flyttade in i Rosenbad.
Men sedan gick det utför.
Tassar på tå
Sverigedemokraterna höll stenhårt på delen i Tidöavtalet om att partier i regeringsunderlaget inte får kritisera varandra offentligt. Åtminstone när det gäller andra som kritiserar dem.
Ulf Kristersson tvingats tassa på tå kring partiet. Och det har inte varit någon tvekan om vem det egentligen är som bestämmer. Han regerar på Åkessons nåder.
Trots det har Ulf Kristersson inte haft någon vidare hjälp av Sverigedemokraterna i riksdagen.
Enligt en undersökning gjord på uppdrag av Dagens Nyheter har SD bara röstat med regeringen i 66 procent av omröstningarna det senaste året. Det kan jämföras med att huvudmotståndarna Socialdemokraterna röstade med regeringen i 59 procent av fallen.
Regeringen kan inte ens förlita sig på Sverigedemokraterna för att få igenom sin politik.
Fast i korankonflikten
Under de senaste veckornas koranbränningar har Ulf Kristersson legat lågt. En snäll tolkning är att han skött sitt jobb under tystnad, arbetat hårt i kulisserna för att lösa situationen.
En annan hypotes är att han varit låst – det är omöjligt att be om ursäkt till muslimer som tagit illa vid sig, utan att Sverigedemokraterna hotar med regeringskris.
Samtidigt lägger sverigedemokrater knappast band på sig. Richard Jomshof twittrar att Muhammed var en massmördande rövare. När Socialdemokraterna kräver att han lämnar sin position som ordförande i justitieutskottet försöker regeringen lugna ner det hela.
– Jag tror inte att det här är rätt läge att skapa inrikespolitiskt tjafs, säger justitieminister Gunnar Strömmer till SVT.
Det är inte utrikespolitik, inte Nato eller terrorhot som oroar ministern – utan inrikestjafset med Sverigedemokraterna.
Trampad på
Ulf Kristersson blev statsminister, absolut. Han fick ett nytt, flådigt landställe och en finare adress i Stockholm. Men sedan dess har han blivit trampad på, behövt gömma sig och inte ens fått stöd för sin politik i riksdagen.
Till och med Kristersson måste fundera över om det var värt det.