Gandhi hade nog gett fredsrörelsen en smäll

En pacifist får inte vara en fegis

Knappast en fegis.

Sedan dag ett av Rysslands invasion har delar av fredsrörelsen pratat om förhandlingar. Att både Ryssland och Ukraina måste “kompromissa” för att nå fred. Gudrun Schyman är kanske den mest kända opinionsbildaren som gett uttryck för saken.

Jag tycker det är svårbegripligt. Vad finns det att förhandla om? Ryssland har angripit ett demokratiskt land. De borde åka hem. Andra som irriterat sig är DN:s ledarsida, som i veckan gick till frontalangrepp mot pacifister. Jesper Ahlin Marceta beskrev fredsrörelsens pacifism som en “moralisk fåfänga”.

Jag undrar något annat. Var har alla riktiga pacifister tagit vägen?

Förhandlingar och diplomati har sin plats. De har dock ingenting med icke-våldstraditionen att göra. Om Mahatma Gandhi hade hört denna undfallenhet om Ukraina hade han blivit heligt förbannad. Kanske hade han nästan velat dela ut en smäll, sin pacifism till trots.

Gandhi var nämligen hela tiden tydlig med en sak. Icke-våld får aldrig innebära undfallenhet mot ondskan. Han manade istället sina anhängare att ha sina “sår på bröstet, inte på ryggen”. Att gå till slagfältet utan vapen.

“Det finns mycket jag är beredd att dö för, men inget jag är beredd att döda för”, sa han.

Logiken var att icke-våldsamt motstånd skulle övertyga även förtryckaren om att dennes sak är felaktig. Att slå och skjuta mot någon som inte försvarar sig påverkar även den som skjuter och slår.

Om man inte vågade möta en fiende obeväpnad tyckte Gandhi att våldsamt motstånd var det näst bästa alternativet. Att böja sig för förtryckare var däremot aldrig acceptabelt. Gandhis svar på Ukrainakriget hade garanterat inte varit förhandlingar med Putin, utan motstånd. Med eller utan våld.

Detta brukade fredsrörelsen känna till. När USA invaderade Irak var plakaten otvetydiga – “Bush ut ur Irak”. Samma sak med 60-talens populära slagord “USA ut ur Vietnam”. Varför inte “Ryssland ut ur Ukraina”?

Det kommer alltid att finnas människor som i likhet med Gandhi på grund av moral eller religiös övertygelse vägrar använda våld. Det senare perspektivet har Expressens Joel Halldorf påmint om – Jesus var ju trots allt pacifist. De allra flesta demokratiska länder har någon form av vapenfri tjänst för den som känner sig oförmögen att bruka våld mot andra människor i krig.

Det militära och civila försvaret kompletterar varandra.

Men då måste man vara enig om att bekämpa despoter som Putin gemensamt. Både pacifisten och soldaten behöver leva efter samma mantra: alla uppgifter om att motståndet upphört är falska. Annars är pacifism inget annat än en synonym till fegis.

Kan jag använda dödligt våld mot en annan människa?

Det är en fråga som många börjat ställa sig sedan kriget bröt ut i Europa. Var och en måste besluta sig för om de kan gå igenom de steg som ledarsidans Anders Lindberg beskriver i texten ”Inte särskilt svårt att lära någon att döda”. De flesta tycker nog det är okej att använda våld för att försvara sig eller stoppa grova kränkningar av mänskliga rättigheter. Andra står kvar vid icke-våldet.

Men att acceptera att diktatorn Putin tar en millimeter av det demokratiska Sverige? Där måste svaret vara aldrig, även för vapenvägraren. Förhandlingar med en rysk fascist? Glöm det. Han har inte rätt till ens ett hörn av en gotländsk korvkiosk.

Detsamma gäller Ukraina. Det är ett demokratiskt land. Hur de vill försvara sig och om de vill förhandla är upp till dem. Det förstår de flesta även inom fredsrörelsen, men tyvärr inte alla.

Icke-våld kan i många fall vara moraliskt rätt. Att böja sig för förtryckare är det däremot aldrig. I alla fall inte för den som vill citera Gandhi.