Jag pallar inte jogga med munskydd igen

Misstro skapar inga bra samhällen

Skådespelerskan Clare Danes med munskydd på en joggingtur i New York förra vintern.

Jag lär ha sett dum i huvudet ut joggandes genom Bryssel, med ett munskydd fladdrande från armvecket, kryssande mellan sopsäckarna på trottoaren och ständigt sneglande efter polisen. Är inte direkt skitbra på att jogga men jag försöker då och då.

I Stockholm är det åtminstone inte kriminellt att sakta ner. I Bryssel för ett år sedan behövde man ha munskydd när man gick på stan, men inte när man joggade, och jag fick aldrig riktigt någon klarhet i var hastighetsgränsen låg.

Charles Baudelaire, den franska poeten, bodde i Bryssel 1864–1866. Han beskrev platsen som ”en spökstad, en mumie till stad, den luktar av död, medeltid, och gravkammare”. Viss litteratur förblir relevant århundraden efter att den skrivits. Jag undrar om sophämtningssystemet, som består i att kasta ut skiten på gatan i säckar som gärna blir liggande någon dag innan de hämtas, förändrats märkbart sedan 1866.

Alla blev tonåringar

Det är något särskilt med att bli tvingad till att ha munskydd på sig när man promenerar ensam ned för en gata på kvällen, att se coronatrötta belgare med munskydden under hakan, i pannan eller dinglandes från ena örat. Man tappade liksom respekten för systemet, ett helt lands folk blev tonåringar som inte fattade varför de fått utegångsförbud.

Av samma skäl är det en dålig idé att kräva vaccinationsintyg för småsaker som restaurangbesök, bio, teater. Kontroller som inte känns proportionerliga till nyttan de gör, krångel och att känna sig misstrodd skapar inget bra samhälle. I Sverige har vi hög tillit till människor vi inte känner, till myndigheter och auktoriteter. Det ska vi inte slarva bort. Det finns många exempel på länder där tilliten brutits ner, men inte särskilt många där man lyckats bygga upp den igen.

Brist på tillit är dyrt

Dessutom är det dyrt att inte lita på varandra. Tilliten sänker det som ekonomer kallar för transaktionskostnader, kostnaden för att göra affärer. Kassor där den som handlar skannar sina varor själv är både snabbare för kunden och billigare för affären. Motsatsen är arbetsgivaren som klockar fikaraster i tron att det ger högre produktivitet. Problemet är att ingen vill jobba kvar på ett ställe där man inte får ta en kopp kaffe.

Baudelaire mådde nog inte så bra. Han rökte opium och söp ned sig i Bryssel, fick en stroke, blev paralyserad, fick afasi och dog i Paris ett år senare. Kanske ingen hälsopolitisk förebild.

Jag önskar bara att vi i Sverige inte slarvar bort det vi har, en slags vänskap med folk vi aldrig träffat, för att vi är rädda i stunden. Låt oss avvärja impulsen, dricka vårt kaffe i lugn och ro och jogga vidare i vår egen takt.

Ledare

Prenumerera på Ledarredaktionens nyhetsbrev

Få Sveriges bästa opinionsjournalistik med hjärtat till vänster direkt i din mailbox.