Lidande som lever sitt eget liv i tunga och eleganta ”Smärtan”
Publicerad 2018-09-07
FILMRECENSION Marguerite Duras ”Smärtan” har blivit en tung, vacker och känslomässigt brutal film om lång och oviss väntan och om att vara fången i sitt eget privata helvete.
Smärtan
Av Emmanuel Finkiel, med bl a Mélanie Thierry, Benoît Magimel, Benjamin Biolay och Emmanuel Bourdieu.
DRAMA Marguerite Duras semi-självbiografiska bok "Smärtan" ("La douleur") – bestående av dagbokstexter från andra världskrigets ockuperade Paris som hon själv påstod sig inte minnas att hon någonsin skrivit – har blivit en tung, vacker och poetisk film. En film som börjar som en på gränsen till erotiskt laddad thriller, men sedan svänger av från det spåret för att bli en tragisk och drabbande meditation över sorg, smärta och outhärdlig väntan.
En urstark Mélanie Thierry – vars ansikte är i bild i nästan varenda scen – spelar Marguerite. En författare och medlem av den franska motståndsrörelsen vars man har fängslats och förts bort av nazisterna. För att få reda på vad som har hänt honom stämmer hon farliga träffar med en fransman som jobbar för Gestapo (Benoît Magimel) – tills hon inte behöver honom längre då de allierade marscherar mot seger och koncentrationslägrens hålögda, utmärglade fångar börjar strömma tillbaka till staden.
Men medan världen runt henne befrias och börjar bli medveten om förintelsens fasor är Marguerite, som fortfarande svävar i ovisshet kring sin mans öde, fånge i sitt eget privata helvete. En plats där existensen är lamslagen medan smärtan har börjat leva ett eget liv.
Känslomässigt brutalt – med massor av förnämlig fransk kostymelegans för den modeintresserade.
”Smärtan” har biopremiär den 7 september.