Så bra var Iron Maiden
Publicerad 2011-05-29
Turnépremiären – låt för låt
”Satellite 15... The final frontier”
Den storslagna upptakten lider illa av bråtigt, sångdränkande ljud.
”El Dorado”
Väntad och vettig fortsättning på ”The final frontier”-lanseringen.
”2 minutes to midnight”
Välplanterad åldring i inledningens 10-talsfokus.
”The talisman”
Rysningsnjutning när sången kan komma fram i det lugna.
”Coming home”
Värdigt finstämd flygplanshymn, till Flight 666:s ära.
”Dance of death”
Bruce spexar teatraliskt i den lysande, avvaktande inledningspassagen.
”The trooper”
Effektiv avverkning av superklassikern, förväntat och förbannat bra.
”The wicker man”
Hallen exploderar. Lite oväntat blir det kvällens mest drabbande stund.
”Blood brothers”
”Brave new world”-fortsättningen ger en lugn, sansad landning efter urladdningen.
”When the wild wind blows”
Stor och vacker, som en sista nutidsepik före klassikerfinalen.
”The evil that men do”
Nostalgiskt, tidlöst magknip i första riffet. Fantastiskt. Magiskt. Och Eddie lunsar in.
”Fear of the dark”
Den kan verka oinspirerad, men höjs nu av den brännande publikstämningen vid accelerationerna.
”Iron Maiden”
Janick Gers har inget att göra och gitarrjonglerar mest, medan mastodont-Eddie pumpas upp bakom Nicko McBrain.
Extranummer
”The number of the beast”
Signaturhiten vitaliseras av djävlar, rök och spellust.
”Hallowed be thy name”
Relativt orörlig version av den låt som är relativt bäst.
”Running free”
Börjar det inte bli dags att uppfinna en mer slående final än denna punkmuntra 31-åring?