M Ward drömmer om en bättre värld

Av: Per Magnusson

Publicerad:
Med ålderns rätt får M Ward bära solglasögon även efter mörkrets inbrott.
Foto: Wrenne Evans
Med ålderns rätt får M Ward bära solglasögon även efter mörkrets inbrott.

ALBUM M Ward har, oavsiktligt såklart, skapat en kompanjon i karantän.

En fyr för vilset permitterade själar.


M Ward
Migration stories
Anti-/Playground


ROCK M Ward var en av 00-talets finaste exempel på sömnig man med gitarr. Lyssna bara på albumen ”Post-war” och ”Hold time”, gärna i följd, som en liten odyssé i sömnig 00-talsman.

Parallellt med solokarriären har 46-åringen från Kalifornien, tillsammans med skådespelaren Zooey Deschanel, gått från klarhet till klarhet med charmiga bandet She & Him. Han har även startat ytterst sporadiska supergruppen Monsters Of Folk med medlemmar från Bright Eyes och My Morning Jacket.

M Wards egen musik har alltid präglats av en drömsk, nostalgisk melankoli. Likt, säg, Jack White är han också analog purist, vilket skulle kunna sammanfattas ungefär såhär:

”Helst inga syntar. Och ska det vara en gitarr ska det vara en Gretsch från 1963.”

Även om M Ward 2020 har råd att anlita en tredjedel av Arcade Fire som producenter börjar alla låtar som demos inspelade på samma fyrakanalers kassettbandspelare som han använt sedan tonåren.

Tionde albumet ”Migration stories” kretsar, som titeln avslöjar, kring migration. Men snarare än att nyhetsrapportera i realtid dagdrömmer musiken om en ljusare framtid med färre stängda dörrar.

Den drömmer, precis som du och jag, om sommaren.

Från första ton lindas vi in i en sömnsjuk mist. Det känns som att slumra på en båt, i tät dimma och inte veta vad som lurar bakom nästa våg. Men ändå, i detta töcken, hoppas på någonting bättre. För trots att jag redan nu vågar utnämna ”Migration stories” till årets minst ”peppiga” musik har den ändå en positiv underton.

M Ward återvinner flera gamla knep, men inte utan att låta inspirerad och på jakt efter någonting nytt. Sjösjuka surfgitarrer, halvviskade strofer, delikata plock, försiktigt optimistiska The Beach Boys-harmonier och den avdammade gamla cowboyballaden ”Along the Santa Fe trail” bildar tillsammans en kompanjon för vilset permitterade själar i denna kollektiva karantän med okänt slut.

”Migration stories” är ett stycke drivved. Känslan kulminerar när en hemlös saxofon till slut flyter ut över låten ”Independent man”.
BÄSTA SPÅR: ”Migration of souls”.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik

Publicerad:

LÄS VIDARE