– Jag välter av tre öl

Joacim Forsén

Metallicas Lars Ulrich i stor intervju: Vi kommer till Sverige i vår

KÖPENHAMN. Nytt album och Sverigebesök i vår.

Metallica har rest sig ur drogmissbruk, öppna gräl och ett band på gränsen till sammanbrott.

– Saker och ting var ganska fucked up där ett tag, säger Lars Ulrich till Aftonbladet.

Nya ”Death magnetic” dundrar ut högtalarmembranen och James Hetfield, 45, trummar frenetiskt i luften.

Här på The Rock, en mörk källarklubb i centrala Köpenhamn, firar Metallica att två års arbete ska förlösas. Bland lättklädda servitriser och danska bjudkorvar har 200 specialinbjudna fans samlats för en intim frågestund.

Allt direktsänds av Danmarks radio.

– Vi börjar en 3–4 månader lång inomhusturné i slutet av februari. Det blir Globen, Spektrum, Scandinavium och alla de där ställena, säger Lars Ulrich, 44.

Ett par timmar senare kliver Aftonbladet in i trummisens svit för att få veta mer om Sverigebesöket.

Kommer i maj eller juni

– Jag kastade ett öga på turnéschemat och såg ett par Stockholmsdatum och nåt Scandinavium-gig. Jag minns inte riktigt men tror Sverige blir maj eller juni, säger han.

En lång pressdag ser ut att ha tärt. Ulrichs entusiasm om ett numera välmående Metallica lyser ändå igenom.

– På förra skivan var James väldigt osäker på hur han skulle hantera allt med bandet. Nu, sex år senare, mår han toppen. Han är ren och nykter. Allt runt Metallica är väldigt positivt just nu.

En del av nytändningen föddes ur att titta bakåt. Efter 16 års samarbete valde Metallica bort Bob Rock, producenten som haft stor del i att förvandla bandet till världsstjärnor.

Nu gick i stället jobbet till veteranskägget Rick Rubin och ordern var glasklar – ”Death magnetic” skulle ta Metallica tillbaka till 80-talsrötterna.

Bandet var skeptiskt.

– Vi gjorde ett gäng plattor då som är milstolpar för många. Vi var väldigt rädda att göra dåliga kopior av dem och har alltid hållit oss så långt borta som möjligt. Rick lyckades sakta övertyga oss.

Mer terapi än klassiker

Senast Metallica var skivaktuella handlade det om ”St. Anger”, ett numera öppet bespottat verk som kanske andas mer terapi än låtklassiker.

Vad som i stället hyllats unisont från tiden är filmen om hur albumet blev till. I dokumentären ”Some kind of monster” riktar kamerateamet linsen rakt in i ett av rockhistoriens mest öppna sår. Där trängs gräl, drogproblem och jättelika egon.

Ett blottat Metallica faller handlöst för öppen ridå.

– Tiden runt ”St. Anger” var otroligt skör. Det var väldigt svåra år.

Hela inspelningen – inte minst uppehållet med James nio månader långa drogrehabilitering – blev ett uppvaknande.

– När jag var ung tänkte jag att jag var odödlig. Jag skulle leva för alltid. Sen vaknar man en dag och fattar att fan, jag ska faktiskt dö en dag. Det är samma sak med Metallica – vi insåg att bandet kunde ta slut.

Lättviktare

Vilken har varit din mörkaste drogperiod?

– För mig har det alltid varit so

cialt. Jag har alltid varit en lättviktare när det kommer till att dricka. James Hetfield kan dricka typ 39 öl och det märks inte att han druckit nån. Jag välter efter tre. Kokainet blev en väg för mig att hålla ut längre på kvällarna. Men jag har aldrig vaknat i rännstenen eller varit försvunnen i tre dagar på grund av det.

”Tog ut vår sorg över honom”

Dokumentären och ”St. Anger” markerade också starten för Rob Trujillo, 43, som basist i Metallica. Han tog över efter avhoppade Jason Newsted som i 14 år fyllt tomrummet efter tragiskt förolyckade Cliff Burton.

Åtminstone försökt att fylla.

– När du är 22 år vet du inte hur du ska hantera döden eller att förlora någon. Jason tog platsen efter någon som togs ifrån oss och vi tog ut vår sorg, vrede och bitterhet över honom. Nu går vi djupt, men Jasons närvaro representerade olyckan och vår förlust.

– Med Rob var det helt annorlunda. Han tog platsen efter en kille som lämnade Metallica frivilligt. Rob är perfekt. Jag har inget dåligt att säga om Jason, men hans personlighet var inte alltid så lätt att handskas med. Och då är inte vi andra någon direkt picknick att vara med.

Vill inte skämta om coach

Metallica är tillbaka.

Men det har kostat både vilja och pengar.

Hur mycket spenderade ni på livscoachen Phil Towle i ”Some kind of monster”?

– Jag känner till de där skämten, tro mig, säger Lars utan ett uns av humor i rösten. Men jag kan säga så mycket att om det inte vore för honom skulle vi inte sitta här och prata om ”Death magnetic”.

Lars Ulrich tystnar några sekunder.

– För det skulle inte finnas någon ”Death magnetic”.