Solsken och glädje rinner ur högtalarna

Markus Larsson

Recension: Så bra är Daft Punks nya album ”Random access memories”

helskärm

POP Sent på natten i ett hotellrum i Malmö börjar jag dansa med inredningen.

Det finns inget annat i närheten och jag måste hålla i nåt – måste, måste, måste – för att inte bryta ihop.

Jag hoppar jämfota, skriker oavbrutet ”ja” på engelska och jublar.

Låten ”Giorgio by Moroder” är en hyllning till den italienska musikproducenten och kompositören Giorgio Moroder. Moroder pratar om sig själv, sin kärlek till musik och om hur han skapade sin innovativa discorytm.

Nyckelmeningen är:

”You want to free your mind about a concept of harmony and of music being correct. You can do whatever you want so ... nobody told me what to do and there was no preconception of what to do.”

Franska houseduon Daft Punk lyssnar och låter sedan total kreativ frihet utan tumremmar och skygglappar galoppera i låtens sista fyra minuter. Filmstråkar fyller hela rummet, analoga trummor slänger ut tv:n genom fönstret, moog­syntharna pulserar och gitarristen verkar sikta på att en dag kallas för Yngwie Malmsteen. Men det har just Yngwie? ­Jajamen.

Samma anda genomsyrar hela skivan. Det är så bra att jag tappar talförmågan. Jag kan bara lyssna och skrika.

”Random access memories” är så allmängiltig och samtidigt så omfattande att alla som hör den kommer läsa in sina egna referenser i musiken. Själv tänker jag på Brian Wilson och Beach Boys.

Daft Punk älskar Beach Boys. Guy-Manuel de ­Homem-Christo och Thomas Bangalter verkar även ha ärvt Wilsons knäppa ­perfektionism. Det krävdes år och element från 250 inspelningar för att bygga skivans mittpunkt, låten ”Touch”. Och musiken har en lika upplyftande sommarfeeling som Beach Boys tonårssymfonier.

Brian Wilson använde riffet från Chuck Berrys ”Johnny B Goode”, Phil Spectors ljudväggar och amerikanska bilmärken när han, alltmer desperat, försökte fly från sina inre demoner genom att drömma om den perfekta sommaren, surfvågen och kärleken ...

”Random access memories” låter också som om solsken och glädjetårar rinner ut ur högtalarna. Men Daft Punk gör en annan tripp genom pophistorien för att, bland annat, fånga den frigörande energin och utopiska ”vi är en”-känslan på ett dansgolv, kanske den enda platsen i världen där klass och ras och kön inte spelar någon roll.

Discogruppen Chic är hela tiden så närvarande att gruppens producent och gitarrist Nile Rodgers låter sitt instrument, passande nog döpt till ”The hitmaker”, flöda fram i flera låtar. Det blir ett stopp på klubbarna och stränderna som en gång inspirerade Pet Shop Boys mästerverk ”Introspective”. Ibland spinner de hyperlyxiga och robotproggiga arrangemangen ikapp med Steely Dan och perfektionen på Michael Jacksons ”Off the wall”.

Och i avslutande ”Contact” sugs man ut i rymden. När Daft Punk lyssnade på den färdiga låten i studion sprängdes högtalarna. Det påminde om när rockband slutar sina konserter med att slå sönder instrumenten.

Redan nu, på releasedagen, känns ”Random access memories” lika ikonisk som bilden där Jimi Hendrix ­eldar upp sin gitarr.

BONUS

Bästa spår: kan omöjligt välja en favorit. Det är ett album som man lyssnar på från början till slut. Och sedan börjar man om.

Visste du att... samplingen i ”Contact” är rån rymdfärden Nasa gjorde med farkosten Apollo 17?

Lyssna också på: ”Cosmo's factory” med Creedence Clearwater Revival. Varför inte? Poängen med Daft Punk 2013 är att det inte finns några trötta regler längre.