Demi Lovato reser sig amerikanskt

Publicerad:
Demi Lovato är dubbelt aktuell med album och dokumentär efter en tids tystnad.
Foto: Press
Demi Lovato är dubbelt aktuell med album och dokumentär efter en tids tystnad.

MUSIK

ALBUM Historien om missbrukaren Demi Lovato är givetvis sorglig och sympativäckande. Men den musikaliska skildringen är så övertydlig och spretig att den blir svår att ta till sig.


Demi Lovato
Dancing with the devil... the art of starting over
Island/Universal


POP Morgonen 24 juni 2018 transporterades Demi Lovato från sitt hem i Hollywood Hills till Cedars-Sinai Medical Center i Los Angeles. En assistent hade hittat henne medvetslös efter en överdos av oxykodon och fentanyl. Av läkarna fick hon senare veta att hon då hade haft ungefär fem minuter kvar att leva. Hon kunde emellertid återupplivas och flyttades efter ett par veckor till en beroendeklinik. I samband med överdosen fick hon tre strokes, en hjärtinfarkt och hjärnskador som orsakat bestående synproblem.

Den Texas-uppväxta artistens liv har kantats av missbruk. Hon pekar på kampen mot bulimi som kritisk anledning till varför hon fick ett återfall efter sex år som nykter, något som skildrades i låten ”Sober” – ironiskt nog släppt tre dagar innan överdosen.

I nya Youtube-dokumentären ”Demi Lovato: Dancing with the devil” berättar 28-åringen om nära döden-upplevelsen och vägen tillbaka. Det sjunde albumet är det inofficiella soundtracket. Titeln löd först ”The art of starting over”, men Lovato kände sig tvungen att lägga till ett ”Dancing with the devil...” för att understryka musikens mörker.

Denna osvikligt amerikanska övertydlighet är lite av problemet på ett album som känns som en missad chans. Den bor i allt från ett talat intro om att vi ska få följa med på en resa, ett accentuerat vibrato och omslaget där popstjärnan bär vingar.

Demi Lovato skulle behöva gå en kurs i apelsin-tv, det begrepp som journalister får lära sig på utbildningen och betyder att om du visar en apelsin i bild behöver du inte berätta att det är en apelsin. Hon skulle också behöva en redaktör. Det 19 spår omfattande albumet är alldeles för långt och spretigt. På övertid får vi till exempel Tears For Fears ”Mad world”, som om världen behövde ännu en cover på den.

Men detta är ändå, hur man än vrider och vänder på saken, Lovatos mest uppriktiga skiva hittills. ”The way you don’t look at me”, en hudlös skildring av ätstörningar till Taylor Swift-fond, är en av några låtar som berör. Lovato lyckas även trovärdigt fånga missbrukarens små självbedrägerier: ”It’s just a little white line/I’ll be fine”. Men ofta slutar musiken i morgonsoffan där livsöden reduceras till sju minuter. ”Ja, det var tufft där ett tag. Men nu är jag tillbaka – starkare än någonsin!”

Stilistiskt pendlar ”Dancing with the devil...” mellan Katy Perrys powerpop, Adeles ”Bond”-ballader och Kelly Clarkson tonårstrots. ”Met him last night” flörtar ytligt med r’n’b och innehåller inhopp från Ariana Grande, men det känns mest som produktplacering.

Här finns någonting för alla, ingenting för någon.

Lovato hade vunnit på att zooma in på, förslagsvis, de grandiosa ballader som tar i från tårna och drömmer om Christina Aguilera.
BÄSTA SPÅR: ”ICU (Madison’s lulluby)”.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik

Publicerad:

LÄS VIDARE