Vi vill inte ha ett Grammisfiasko

Christoffer Röstlund Jonsson om skillnaden mellan metal och hårdrock

helskärm

Det är den största Grammis-fadäsen i historien. När proggtomtarna Jethro Tull 1989 snuvade vinsttippade Metallica på en pokal, rasade fansen.

Att sätta fridsamt jazziga folkrockmusiker i samma startfält som überbrutala gatugangsters var, och är, givetvis orimligt.

Det är som att låta Ralf Gyllenhammar och Howlin’ Pelle Almqvist göra upp om vem som är Sveriges bäst klädda man.

Världarna är så skilda att en jämförelse blir meningslös.
 

Nu har Rockbjörnen inget fullt så allvarligt klavertramp i bagaget. Vi är inte P3 Guld. Tidigare i år lyckades de med schizofrenin i att samla poppunkiga Baboon Show, gråtmilda Khoma och black metal-milisen Watain under samma rock/metal-fana. Eh. Okej.

Eller, snarare – inte okej.

Jethro Tull-Gate resulterade i att den amerikanska hårdrock/metal-grammisen delades upp i två separata priser. Bra så. För att undvika att hamna i samma bisarra twilight zone, tar vår bruna prisbjörn nu rygg på Grammisen – 22 år senare.
 

Jasså, du vill älta de vanliga spörsmålen: det är fel att dela in artister i fack, det är knäppt att tävla i musik, en bra låt är en bra låt och yadda yadda yadda. Samla ihop dina argument, ställ dem i hörnet där borta så hjälps vi åt att fjutta eld på skräpet.

För det är skillnad på metal och hårdrock.

In Flames är inte samma sak som Hardcore Superstar. Marduk är inte samma sak som Bullet. Obnoxious Youth är inte samma sak som Raised Fist. Rise And Shine är inte samma sak som In Solitude. Och så vidare.
 

Det hindrar inte att en och samma fanatiker kan gilla alla ovanstående akter – det är inte poängen. Det handlar om att ta musiken på allvar, sätta in den i ett korrekt sammanhang, och sedan prisa den som prisas bör.

Annars sitter vi där med Ralf på tronen som landets mest modekorrekta karl.

Vill du leva i den samtiden?

Nej, tänkte väl det.