Tröttsam rehab-rock
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2005-04-27
Nordman är tillbaka, tio år efter succésommaren
Nordman
Anno 2005 (pop)
(Bonnier Amigo)
Nordman är ibland oss igen, tio år efter succésommaren då de var större än det mesta i Sverige och sju år efter splittringen.
Med en nykter Håkan Hemlin och en Mats Wester som åter hoppas frälsa landet med sin korsning av gammelsvensk nyckelharpsmusik, rockgitarrer och schlagerpop.
Det är kring Hemlins väg ut ur mörkret som albumets texter kretsar. Wester och låtskrivarräven Danne Attlerud har försökt tolka Hemlins känslor och fyller plattan med formuleringar om vägar som tar slut, ärr, horisonter och nytt ljus.
Och visst har melodifestivalbidraget ”Ödet var min väg” en refräng som gjord för kollektivt ölbrölande på en stadsfest. Men i övrigt letar den som söker en ny ”Vandraren” eller ”Förlist” förgäves.
Man kunde verkligen tycka både det ena och andra om de låtarna, om Hemlins grovslipade röst (han är mer nyanserad nu) och all luddig nordisk mystik.
Men de var åtminstone roligare än den här ganska tröttsamma rehab-rocken.
Håkan Steen