Muskulös arenarock
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2002-06-29
Red Hot Chili Peppers
ROSKILDE
Red Hot Chili Peppers pumpar in rekordmycket luft och melodikänsla bland funkriffen.
Och plötsligt känns deras arenarock inte bara effektiv utan riktigt bra också.
Enda Skandinavien-giget för Red Hot Chili Peppers och det solklara huvudnumret på hela Roskildefestivalen.
De sedvanligt barbröstade och tatuerade Los Angeles-rockarna släpper sitt nya album ”By the way” om en dryg vecka, men trots att allt publiken (de som inte snokat upp plattan på nätet, alltså) hört är singeln med samma namn går Anthony Kiedis och hans mannar i land även med de nya låtar de bjuder på.
Vinner över regnet
Chili Peppers är i mångt och mycket det ideala bandet för Roskildes största scen. Få jobbar hårdare, få förstår bättre hur man dunkar ut ett beat eller ett riff som känns i magen även hundra meter från scenen. Även när det vräker ner regn, som det tyvärr gör under större delen av giget.
Jag brukar ha svårt för dessa funkometalpionjärers muskulösa övningar, minns till exempel förra Roskilde-besöket, 1996, som en rätt tålamodsprövande tillställning.
Fortsätter som förr
Men på senare år, främst med förra albumet ”Californication”, lyckades kvartetten få sin redan från början väldigt eklektiska idé om rock att verkligen fungera. Melodikänslan och den akustiska skönheten som lurat under ytan fick blomma ut i spår som ”Californication” och ”Otherside” och att döma av det vi får höra här tar de det spåret vidare med det nya materialet.
Det hela utvecklas till en riktigt själfull, dynamisk rock'n'rollföreställning. Och aldrig har det varit lättare att stå ut med Fleas fortfarande väl frikostiga funkbasövningar.
Red Hot Chili Peppers
Håkan Steen