Folkfesten på Sweden Rock Festival fortsätter – med varierande resultat
SWEDEN ROCK Ett Deep Purple i helt okej form, nya upptäckter och musikalisk bredd.
Andra och tredje dagen av festivalen har både givit och tagit.
NORJE. Nostalgi är både en styrka och en sjukdom.
Hårdrockare är som bekant en lojal skara som följer sina favoritband till graven. Genom fiaskon och framgångar. I vått och torrt.
Just denna tillgivenhet är ett viktigt kugghjul i Sweden Rocks tunga maskineri. Här samlas varje festivaldag närmare 40 000 personer som ser det som en självklarhet att spendera pengar på musiken man länge har älskat.
Många som kommer hit förväntar sig att band som bildades för flera decennier sedan ska låta och se ut precis som förr.
Det är att ställa orimligt höga krav på artisterna.
Det leder ofta också till besvikelse eller blint dyrkande och att akter som Mötley Crüe fortsätter att leva kvar i 80-talets glansdagar. Vi vet alla hur illa det slutade.
Högre kvalitet med Deep Purple
Tiden är även en brutal jävel för band som Deep Purple, trots att de i går bevisade att de håller en betydligt högre kvalitet än ovan nämnda glam metal-ikoner.
Av förklarliga skäl kan Ian Gillan inte längre ta de högsta tonerna. Det märktes redan i inledande ”Highway star”.
Jag hade haft full förståelse för om bandet arrangerade om de mest ansträngande låtarna för att bättre passa aktuell dagsform. Det hade nog egentligen varit bäst för alla inblandade, såväl publik som band.
Nog kan den 77-årige karln fortfarande sjunga. Det bevisade han som bäst i låtar som ”Anya” och ”Uncommon man”, som båda framfördes med hyfsat eftertryck.
Men visst. Det låter inte ”som förr”.
Under ett av bandets många olidligt trista solon – som säkert trycks in för att Gillan ska hinna hämta andan – hamnade jag i en diskussion med en man bredvid. Med uppenbar sorg och frustration i rösten berättade han hur smärtsamt det är att se hur ens idoler åldras – och låter därefter.
Även det är fullt förståeligt.
Grymma gitarrsolon från amerikanska södern
Under torsdagen var det i stället en uppstickare som stod för den trevligaste stunden – bluesgitarristen Christone ”Kingfish” Ingram. Mississippi-sonens berusande blues med sporadiska stänk av varm soul och avslappnad funk spred ett skönt lugn över publiken. Med ömma kärleksförklaringar, strålande gitarrsolon och en röst lika djup som Mississippifloden tog den sjungande gitarristen den svenska publiken med storm. Blickarna var fulla med beundran.
Det leder mig till en av festivalens styrkor – den musikaliska bredden.
På festivalens fem scener ryms allt ifrån klassisk rock och heavy metal till extrem metal och punkrock, från både musiker som uppträder i jeans och tischa utan backdrop och visuella smällkarameller som Avatar och Myrath.
Bara i dag bjussade festivalen på en vild och högkvalitativ blandning i form av Hot Breath, Blue Öyster Cult, Mike Tramp, Defleshed och Behemoth.
Men precis som jag nämnde i min recension av Europe i går känns det mesta som uppvärmning inför Iron Maidens spelning i afton.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram och Twitter för full koll på allt inom musik
