Fantastiska melodier och djup melankoli
Polo G fortsätter att övertyga på sin tredje skiva
Publicerad 2021-06-25
ALBUM Det tredje studioalbumet har en tydlig brännpunkt:
De smått fantastiska melodierna och tunga melankolin.
Polo G
Hall of fame
Columbia/Sony
HIPHOP Egentligen har väldigt lite förändrats.
Den 22-åriga rapparen från Chicago baserar fortfarande sin musik på sorgsna pianon, en bas som får magen att studsa, lågmälda gitarrer och omedelbara melodier.
Skillnaden är att han nu rusar högst upp på den den amerikanska Billboardlistan. Polo G har nått förstaplatsen med både singeln ”Rapstar” och nya albumet ”Hall of fame”. Han är från med nu affischnamnet för hemstadens drillscen, eller kanske snarare för dess mjukare inriktning som Polo G själv har designat.
Något har det säkert kostat. Några kritiker har tyckt att låtarnas egg har blivit slöare, att vissa spår påminner om Ed Sheeran. Det händer alla som lämnar skuggorna och blir lika framgångsrika som kpop-stjärnor från Sydkorea.
Till viss del stämmer det också. Flera låtar har samma tempo och temperament, helheten blir mer jämntjock än dynamisk. Låtarna har softare kanter och mer strössel på refrängerna.
Bland de 20 spåren finns det samtidigt tillräckligt många starka låtar för att den som tror på Polo G inte ska börja tvivla.
Polo G heter egentligen Taurus Tremani Bartlett och tog sitt artistnamn efter sitt favoritplagg när han växte upp, en pikétröja från Ralph Lauren. Den som vill spåra hans musikaliska rötter landar hos Tupac Shakur, Lil’ Wayne, Gucci Mane och stilbildande undergroundnamn från Chicago som Cheif Keef.
Polo G har döpt sina första tre studioalbum till ”Die a legend”, ”The goat” och ”Hall of fame”. Som så många andra ur sin unga rapgeneration verkar han ha varit besatt av sitt eftermäle. De verkar inte tid att vänta. De verkar tro att det snart är över. Flera av dem har redan sett för mycket död. Alldeles för många är borta innan de har hunnit fylla 25. Framtidstron blir därför lika med noll.
Musiken på ”Hall of fame” andas en viss optimism, den kommer och försvinner. Men tyngdpunkten är en brådmogen melankoli och de där smått fantastiska melodierna.
Polo G vårdar dessutom sina formuleringar och rappar rakt igenom i fullständiga meningar. På det viset blir han en brygga mellan ett svunnet 90-tal och 2021.
Den första låten ”Paiting pictures” handlar om döda vänner som varit borta så länge nu att minnet av dem börjar tyna bort. Avslutningen ”Bloody canvas” liknar i sin tur en otäck kortfilm om hur ett gatukrig sprider förödelse.
Det är som att Polo G med ”Hall of fame” vill beskriva hur svårt det kan vara att bryta en ond cirkel.
Traumat efter våld, rasism, mentala problem och fattigdom kan inte lindras av framgångar.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik