Mindre namn står för festivalens största stunder
Per Magnusson om lördagen på Lollapalooza
LOLLAPALOOZA. På lördagen ler solen mot Lollapalooza igen.
De mindre namnen står för några av festivalens finaste stunder.
Måsarna cirklar fortfarande över matresterna, men när en sval bris samsas med solen efter fredagens tillfälliga regn blir Lollapalooza till någonting njutbart igen. Efter att ha stångats mot Travis Scotts briljanta trap och översköljts av Zara Larssons fullbordade pop är det trevligt med någonting lite mer jordnära.
Dina Ögon har en egen värld. Inför den glesa skara som pallrat sig till området redan under eftermiddagen öppnar de portarna till den. På scen får bandets lediga popmusik extra självförtroende och lite mer jammande feeling. Den strålande ”Tombola 94” förses till exempel med koskälla. Det är en sällsynt sak: skickliga musiker med en lika skicklig musiksmak.
Inte alla band möts heller av konsertens största jubel när de presenterar en låt som heter ”Mormor”. Den bitterljuva pärlan om att många är senare förstå sin mormors blick är en av festivalens finaste stunder. Jag märker att jag liksom kryper närmare och närmare scenen, som vore konserten en mysig filt. Anna Ahnlunds fjäderlätta sång och Daniel Ögrens fläckfria gitarr gifter sig perfekt med bomullsmolnen ovanför.
En liten skara ignorerar Vargas & Lagolas listiga pop som pågår på den största scenen och väntar istället troget in Japanese Breakfast, som en tyst och vacker liten protest.
Det atypiska popinstrumentet gonggong pryder scenens mitt. Frontfiguren Michelle Zauners & Co utstrålar mild värme, tacksamhet, väna saxofoner och en försiktigt poppig funk – allt kombinerat med precis lagom skav.
När jag nyligen intervjuade Noel Gallagher bjöd han på en snabbrecension av Manchester-kollegerna i The 1975: ”Jag är ledsen, men det håller inte”. Bandets sångaren Matty Healy har likt Oasis-bröderna länge varit vandrande kontrovers på sociala medier. På sistone har han bland annat skapat rubriker genom att dejta Taylor Swift.
Hans band är älskat av en ung publik som inte längre låter branschen lura på dem fabricerade pojkband. Fjolårets Jack Antonoff-producerade ”Being funny in a foreign language” är kvartettens hittills bästa album.
Ikväll gör Matty Healy och ”de andra tre” entré i lågt stående sol. Frontmannens bråkigt brittiska uppsyn – han halsar ur en vinare och drar lite i luggen mellan låtarna – är en välbehövlig kontrast till bandets trimmade musik.
Scenen är precis som vanligt en välregisserad historia med olika etage och ljusriggar som försvinner i den ljusa kvällen. Tankarna går under konserten åt lite olika håll: Phoenix, The Waterboys, Coldplay, U2 – faktiskt även till svenska Popsicles skostirrarpop. Det är alls inget fel på britternas välsmorda musik, men ikväll rubbar de inte min bild av det magra tillstånd som gitarrpopen alltjämt befinner sig i.
Lollapalooza har tagit över stafettpinnen från insomnade Bråvalla som festivalen med ”någonting för alla”. Gissningsvis har ganska många besvikna med biljett till sommarens inställda Summerburst också lockats till Gärdet. Det återstår att se om festivalen, med sin blandning av internationella fixstjärnor och svenska publikmagneter, får behålla besökarnas förtroende även nästa år.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram och Twitter för full koll på allt inom musik