Är större bättre och när slutar live vara live?
Arenakonserterna expanderar mot vansinnets gräns
2023 har varit mycket men inte minst har det varit året då idén om vad en livekonsert kan vara har breddats rejält.
Samtidigt som showerna bara blir större och större är vi på väg mot en värld där det nästan börjar kännas sekundärt att favoritartisten är med på scenen.
Konsertindustrin fortsätter att explodera och som alltid när stenhård konkurrens råder driver det fram innovation.
Den här hösten har vi sett U2 göra en ”residency” i nyinvigda Sphere i Las Vegas, där en stor dela av den globformade arenans insida är högupplöst skärm och 167 000 små högtalare garanterar bra ljud var publiken än sitter.
Showen är den tveklösa stjärnan, de fyra i bandet blir små prickar i nederkanten av skärmen på en ganska modest scen. Vilket någonstans rimmar med att spektaklet bygger vidare på den mediesatiriska ”Zoo TV”-turnén från 1992.
Vi har sett Madonna lansera den radikala idén att inte ens ta med sig ett liveband ut på sin greatest hits-turné eftersom ”det är originalinspelningarna som är stjärnorna”.
Både Taylor Swift och Beyoncé är ute med ännu mer storslagna shower och noterar så stor efterfrågan att de låter dem gå upp även på bio, trots att turnéerna fortfarande rullar.
Och vid Kiss avskedskonsert i New York förra helgen avslöjades att de snart kommer att återuppstå som avatarer à la Abbas succéshow i London som efter över ett år fortfarande säljer biljetter som smör. Gene Simmons har dessutom tankar om att parallellt låta fysiska Kiss-kloner turnera som officiella Kiss-band i olika delar av världen.
Det är förstås helt i linje med trenden att coverband flyttar upp från klubbar till arenor. I vår gör band som replikerar Eagles, Pink Floyd, Black Sabbath, Elton John och Prince längre Sverige-turnéer mellan teatrar och konserthallar.
Brittiska Bruce Juice är ett band för Springsteen-nördar. De kopierar Bruce-shower från olika eror så att det till exempel ska gå att uppleva saxsolona precis som de lät på Bottom Line i New York 1975. I maj gör Bruce Juice nio Sverige-datum, bland annat på Oscarsteatern i Stockholm.
Folks lust att gå på konsert är uppenbarligen större än någonsin, men paradoxalt nog verkar det mindre viktigt att det verkligen är live eller ens originalartisten som uppträder.
Att Madonna lämnade musikerna hemma kändes de facto befriande konsekvent, hon kom till den korrekta slutsatsen att det ändå inte är för bandet som folk köper biljett till hennes show.
Men jag ska villigt erkänna att jag under året har suttit på konserter med Coldplay och Beyoncé och blivit hänförd av de bländande effekterna samtidigt som jag brottats med känslan av att det är ett accelererande vansinne. Allt det här – större och större till högre och högre biljettpriser – bara för att det ska spelas lite musik.
Adderar det egentligen så mycket till upplevelsen av låtarna när Bey rullar in på en silverblänkande stridsvagn eller flyger runt över publiken på en glittrande vit häst? Måste U2 skapa behov för fans från hela världen att flyga in till Vegas för att få uppleva en hundra meter hög Bono i ultra-hd?
Särskilt som till exempel original-Springsteen lyckas uppnå exakt samma, om inte högre, nivå av eufori bara genom att gå in och spela med ett fantastiskt band som enda effekt.
Jag vill inte låta som en reaktionär party pooper här, och förstår givetvis att ”more is more” genererar god business, men hur kul överdådet än är i teorin handlar ju konserter när allt kommer omkring trots allt om musiken.
Då har vi inte ens gått in på hållbarhetsaspekterna.
4 tips: gubbar snackar och släpper nytt
Springsteen tar det piano
På tal om Springsteen fortsätter han att, utan att göra ett speciellt stort nummer av det, pytsa ut skivor på olika teman i sin ”The live series”. Bara i år har det kommit fyra volymer. Den senaste, ”Songs on keys”, släpptes i fredags och innehåller som namnet antyder låtar med Bruce vid pianot. Bland annat en fin ”The river” från Hovet i Stockholm 2005 och smått enorma versioner av ”The promise” och ”I wish I were blind”.
Flitige Neil släpper nytt
Bara fyra månader efter ”Chrome dreams” släpper Neil Young nytt igen. ”Before and after” är ett album med akustiska nyinspelningar av lite mindre kända låtar ur katalogen. Då känslan han vill förmedla tydligen bara kan upplevas vid lyssning i ett svep kommer de 13 låtarna som ett långt spår. Kan meddela att ”Mirrorball”-numret ”I’m the ocean” och Buffalo Springfields ”On the way home” låter finfint även i lösvikt.
Balladmagi med Adrianne Lenker
En av årets ballader anlände så sent som i tisdags. Adrianne Lenker känner de flesta som sångerska i indiefolkiga och alltmer populära Brooklyn-bandet Big Thief, men hon har även fyra soloalbum i ryggen. Ett nytt kommer till våren och första singeln ”Ruined” är en förtrollande vacker, briljant sparsmakad pianosång om kärlek. Kan bli pur magi när hon spelar den på Berns i Stockholm den 11 maj.
Iggy och Tom pratar
Ni minns när Iggy Pop och Tom Waits hamnade på varsin sida av ett cafébord i Jim Jarmuschs ”Coffee and cigarettes”? I söndags möttes de åter när Waits var gäst i Iggys radioshow ”Confidential”. Det är förstås en stor fröjd fröjd bara att lyssna på hur de skrovliga legendarerna pratar med varandra. Dessutom levererar de lysande analyser om låtar med alla från Lightnin’ Hopkins till Frank Ocean. Går att höra här fram till nyår.
LYSSNA PÅ HÅKANS BÄST JUST NU-LISTA!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X och Spotify för full koll på allt inom musik