Ett praktfiasko, Wyclef

WYCLEF JEAN

Masquerade

(Columbia/Sony)

HIPHOP

Hur står det till, Wyclef?

Tappat något? Förslagsvis förmågan att vara angelägen.

Förut satt han ju bredvid Bob Dylan i sina videor, nu planerar han mest kommande samarbeten med Lasse Berghagen på Skansen.

Men ändå kastar jag mig över i princip allt ’Clef rör vid.

Nån gång hoppas jag att han ska göra en värdig och förtätad uppföljare till The Fugees ”The score” eller sin fantastiska solodebut ”The carnival”.

Och hur mycket fåntratt Wyclef Jean än blivit i sin karriär efter 1997 har det med ojämna mellanrum bränt till ordentligt.

Han är på sätt och vis en evig hjälte för att han gav ”My love is your love” till Whitney Houston.

Och duetten med Mary J Blige i ”911” från förra albumet ”The ecleftic: 2 sides II a book” var den starkaste singeln år 2000. På samma skiva fanns också ”Diallo” – Wyclefs ilskna uppgörelse med polisens dödsskjutning av den obeväpnade svarte invandraren Amadou Diallo – som lämnade Bruce Springsteens låt om samma ämne, ”American skin (41 shots)”, långt bakom sig.

Sammantaget finns det mycket som talar för att Wyclef skulle klara av att skriva en logisk och monumental fortsättning på Bob Marleys ”Redemption song”, såvida inte Lauryn Hill hinner före.

Men på ”Masquerade” döljer sig inga såna sensationer.

”Masquerade” är en tafflig hiphopsoppa hopkokad av ett för stort ego.

I titelspåret avfärdar ’Clef alla låtsasgangsters som glorifierar våld och pistoler och driver genom hela plattan en tes som går ut på att konkurrenterna spelar ansträngda roller, att de deltar i en löjlig thug-maskerad.

Men problemet är att Wyclef själv är mer än lovligt kluven. Han vill vara en entertainer, gangster, sanningssägare och profet på en och samma gång. Och det verkar inte som att han längre orkar tänka på hur han ska knyta ihop trådarna för att budskapet ska bli fokuserat och effektivt.

I stället lägger han ner stor kraft i ett gäng fåniga partytrudelutter som är blekare än ett par tyska ben på Mallorca; ”Party like I party”, ”What a night” och hiskeliga ”Pussycat”, som samplar Tom Jones ”What’s new pussycat”.

Och att göra en cover av Dylans uttjatade ”Knocking on heaven’s door” tyder på en fantasilöshet av Tomas Ledinska mått.

Det är egentligen bara den ömma balladen ”One last chance”, som gästas av Claudette Ortiz från City High, och ”Daddy” – Wyclefs hyllning till sin döda pappa – som innehåller ett inspirerat djup.

Men de spåren är småsmulor jämfört med Wyclefs mest besjälade stunder.

När han i ”No more war” försöker att kommentera världsläget blir resultatet riktigt tafatt. Allt rasar ihop efter de inledande raderna: ”What’s the problem in Manhattan (?) so I have problems when I go to the airport/first thing they do they wanna ask me for my passport.”

Det är svårt att engagera sig i resten. Det låter ju som att mannen står och yrar om ett problem som brukar dyka upp på flygplatserna i Storuman eller Gällivare.

Wyclef Jean ville genom ”Masquerade” skapa en ny ”What’s going on”.

I stället gav han världen ett fiasko.

Markus Larsson