Det blir plastigt, Tommy

Tommy Nilsson

Turnépremiär: Kungsträdgården, Stockholm. Publik: Svårt att uppskatta, flera tusen. Längd: 80 minuter. Bäst: Han har en bra pipa. Sämst: Reggaeversionen av "En dag" och högtravande "Bro av tro". Fråga: Kunde han inte pratat om världens tillstånd med mer inlevelse?

Tommy Nilsson hade kunnat göra bra blåögd soul.

Röstresurserna finns.

I stället nöjer han sig fortfarande med att framföra stel och plastförpackad rock.

helskärm

Tommy Nilssons uttryck hade nog tjänat på att slipas till av en lyhörd låtskrivare och producent. Inte minst för att hans musik ska börja kännas mer angelägen och personlig.

I hans värld har klockan fastnat någonstans på 80-talet och visarna vägrar att röra sig varken fram eller tillbaka.

Resultatet blir att de neondallrande syntslingorna och de fönade gitarrerna materialiserar sig på scenen i Kungsträdgården år 2002.

Det är synd, mycket synd.

Låtarna "Dina färger var blå", "Öppna din dörr" och pudelballaden "Allt som jag känner" är trots sina lättviktiga och banala texter inga dussinverk - de är bara illa arrangerade emellanåt, både på skiva och förvånande nog också live.

Han har kapacitet

Framför allt ger materialet små antydningar om att Tommy Nilsson har en förmåga att skapa en lika bländande sammansmältning av välproducerad västkustsrock och r"n"b som den Hall & Oates gjorde när de var som bäst på 70-talet.

Ja, till och med det gamla Easy Action-örhänget "Talk of the town" skvallrar om det, men kanske inte lika tydligt och övertygande.

Kapaciteten finns ju där, gömd någonstans bland låtarnas melodier och refränger, men herr Nilsson verkar inte bry sig om att utmana sig själv eller sin publik.

Naivt att ställa krav

Och att begära att en folkkär, anpassad och bekväm sångare ska ändra ett vinnande koncept är kanske ett naivt krav.

Tommy Nilsson är långtifrån den enda artist som aldrig lyckats utnyttja sin fulla potential.

Tommy Nilsson

Markus Larsson