The Sounds: Vi behöver inte Sverige

Stor intervju om turnélivet, plattan – och sågningarna

helskärm

Äldre, klokare, lika kaxiga.

The Sounds fortsätter att föredra världsherravälde framför att bli folkkära här hemma.

– Vi har aldrig behövt Sverige, säger Maja Ivarsson, 29.

De har hört alla öknamnen, kan dem så gott som utantill. Jeansrock. Trendpop. Blondiekopior som skriver trallvänliga låtar för topplistorna.

The Sounds har aldrig älskats av kritikerna i Sverige och de förväntar sig heller inga mirakel när nya skivan ”Crossing the Rubicon” släpps i juni.

– Recensenterna behöver bara byta ut det gamla albumets titel mot det nya och köra samma recension igen. Det är väl så det blir, säger Maja Ivarsson och suckar.

Samtidigt poängterar den karismatiska sångerskan att hon inte bryr sig nämnvärt om vad svenska musikskribenter anser om hennes musik.

Rekordkarriär

– Vi har skrattat gott åt många recensioner. Vi har aldrig behövt Sverige som vår största marknad, och då kan man titta tillbaka, läsa vad som skrivits om oss här hemma och tycka att det är extremt humoristiskt, säger hon.

Det har hunnit gått sju år sedan The Sounds tog det rekordsnabba klivet från rockklubbarna i Helsingborg till de internationella scenerna med de Kim Wilde-doftande trallrockarna ”Living in

America” och ”Seven days a week”.

I dag är bandet ambivalenta till sångerna som skickade ut dem i världen .

Hatkärlek till låtarna

– Man var mer naiv på den tiden. Vi slog igenom väldigt fort med vår första skiva, och blir fortfarande förknippad med den. Vi har en hatkärlek till de tidiga låtarna, de öppnade många dörrar men vi har spelat dem väldigt mycket.

– På så sätt är det skönt att ha nya låtar att spela, säger Maja Ivarsson.

– Vi kanske inte står hundraprocentigt för känslan i en del av de tidiga låtarna. Men fansen ger dem nytt liv, och vi har ju stått för den känslan en gång i tiden, säger keyboardisten Jesper Anderberg, 28.

”Sjukt jävla bra”

”Crossing the Rubicon” är möjligen en produkt av ett något äldre, mer välpolerat band – men Nöjesbladet har tjuvlyssnat och soundet är förvillande likt det på de tidiga alstren.

– Vi är bättre musiker i dag och vi sjunger bättre. Men jag tror svenska folket vet vad de har att vänta sig. Det blir en sjukt jävla bra skiva helt enkelt, säger Maja Ivarsson med sedvanlig blygsamhet.

Ni avslutade nyligen er sjuttonde långa turné. Hur är stämningen inom bandet?

– Det är stormigt. Vi bråkar som riktiga kompisar gör, men vi är också otroligt tajta. Vi har varit samma medlemmar sedan starten, säger Maja Ivarsson.

Ni är alla runt 30, har ni lugnat ner er som personer? Du Maja har sagt att du brukade slå till folk som irriterade dig förut...

– (Skratt) Det är klart att man säger saker man ångrar i efterhand. Men egentligen ångrar jag ingenting. Hade jag gjort det hade jag ju varit en annan person.

Pucklar du fortfarande på folk?

– Ja, det gör du, inflikar Jesper Anderberg och alla börjar skratta.

– Nej, man blir väl lugnare med tiden. Jag har alltid varit den typen av person: allt eller inget, svart eller vitt. Det är väl därför jag är sångerska i ett band. Annars hade jag säkert jobbat på Konsum eller nåt.