Präktige Patrik har tänkt till

UPPSALA. Det tar sig.

Patrik Isaksson är fortfarande en påfallande präktig och trist vanlighetsminister.

Men han har äntligen förstått hur man sätter samman en fungerande liveshow.

helskärm

Den väne gitarrgossen säger det själv den här gången, från scenen:

- Jag är en medelsvensson.

Jotack, vi vet.

Det är ju det som varit problemet.

Isaksson har liksom försökt upphöja vanligheten, det helt oglamorösa och ordinära vardagslivet, till konst och att uppleva honom live har därför inte varit mycket mer upphetsande än att se grannen gå ut med soporna.

Han erbjuder sannerligen ingen spännande eskapism nu heller - den isakssonska popen är verkligen helt renskrubbad från alla former av utmanande egenskaper.

Men till skillnad från i vintras, då själva showen enkom bestod av lite tryggt lagom-sväng och en serie menlösa leenden, känns det som att Herr Vanlig tänkt igenom den här sommarföreställningen.

Som att han vinnlagt sig om att ge själva framträdandet mer tyngd, mer dynamik och mer tempo.

Där vintershowen i all sin ospännande snällhet tycktes pågå hur länge som helst framstår den här konserten som en relativt kompakt och tät liten affär, fullpackad av välkända hits den glada långbordspubliken (!) på Fyrisfestivalen kan sjunga med i.

Kort sagt: jag har fortfarande svårt för vanligheten som popmusikaliskt byggnadsmaterial.

Men för första gången lyckas Patrik Isaksson i alla fall presentera den på ett tilltalande sätt.

Patrik Isaksson

Per Bjurman