Äckligt snyggt – och sexistiskt
Publicerad 2014-03-24
Infamous: Second son är lika tondövt som spelupplägget är slentrianmässigt
ACTION Kvinnor är andra klassens människor.
Han säger det inte rakt ut, men det är precis vad protagonisten Delsin Rowe kommunicerar genom stora delar av ”Infamous: Second son”.
Som när han låter sig äcklas av att hans kvinnliga superhjälte-sidekick blivit fördröjd på grund av ”girl stuff”. Eller när han hånskrattar åt hennes tjejiga förkärlek till färgen rosa. Eller när han brister ut i en högljudd klagosång vars andemening är att det är bökigt att jobba med människor som har en rådvill vagina mellan benen, istället för en beslutsam penis.
Idiotisk kvinnosyn
Utvecklarna Sucker Punch skulle naturligtvis säga att detta är ett slags ”humor”, och att just detta slags humor har någonting som kallas för ”glimten i ögat”.
Själv skulle jag vilja hävda att Sucker Punch är ett slags idioter, och att just detta slags idioter har någonting som kallas för en usel kvinnosyn.
Fast ganska snart inser jag att de inte ens skulle kunna skylla på den där glimten.
För att man ska ha den krävs det ju att man har ögon till att börja med.
Osexig slentriansexism
Och ”Infamous: Second son” är ett spel som bara kan ha skapats av människor som inte ser. Som är blinda för vad som går an, respektive inte an, blinda för vad som är intressant, respektive ointressant och blinda för vad som är god, respektive dålig smak. Den osexiga slentriansexismen som frodas här är liksom bara det ruttna lilla bananskalet på ett stort sopberg av slätstrukna tråkigheter.
Spelets koncept går ut på att springa omkring som något slags Bam Margera-gestalt i ett Seattle tyngt av statlig övervakning. Det är en med alla mått mätt skitsnygg sandlåda – vars gameplay-variation får svenska Netflix utbud att framstå som frikostigt. Man får några superkrafter och sedan får man hoppa omkring och skjuta lite – på fiendens huvuden om man är ”ond” och på deras fötter om man är ”god”.
Fåraktiga funderingar
Då och då avbryts hoppandet och skjutandet av mellansekvenser som har jättefina ansiktsanimationer, absolut ingenting att säga och en hel del att skämmas över. Stundom zoomar dessa filmsekvenser in på Rowes fåraktiga ansikte varpå man ställs inför val som är så svartvita och oengagerade att bara ”Mass effect”-fans skulle kunna kalla dem för ”moraliska”. Däremellan kommer bossarna, som är så oinspirerade att de mest känns som någons vaga gamla minnen av hur bossar fungerar.
Det är förstås lätt att låta sig imponeras av den öppna spelvärlden och tillgången till berusande superkrafter – om man aldrig tidigare hört talas om till exempel ”Crackdown”, ”Crackdown 2”, ”Infamous”, ”Infamous 2”, ”Prototype”, ”Prototype 2” eller ”Saints row IV”.
Som en näve schampo
Men inte ens om man tillbringat det senaste decenniet framför typ en Sega mega drive kan man hävda att ”Infamous: Second son” stannar kvar hos en längre än en näve schampo i duschen.
Och som ett kvitto på vad den nya generationens spel kan åstadkomma är det därför inget annat än ett dåligt skämt.
Eller ett öppet köp jag kommer att utnyttja.
Jakob Svärd