En accelererande familjefejd med massförstörelsevapen

”House of the dragon” växlar upp och blir både större och bättre

Karolina Fjellborg

helskärm

TV-RECENSION Det drar ihop sig till fullt drakkrig när HBO:s ”Game of thrones”-prequel är tillbaka med en andra säsong.

”House of the dragon” levererar, och ger fansen vad fansen vill ha.

House of the dragon

Max

Säsong 2, del 1-4

Av Ryan Condal och George RR Martin, med bl a Emma D’Arcy, Olivia Cooke, Matt Smith, Ewan Mitchell, Tom Glynn-Carney, Eve Best, Steve Toussaint, Rhys Ifans, Sonoya Mizuno, Fabien Frankel, Harry Collett, Phia Saban.

MEDELTIDSFANTASY. HBO:s ”Game of thrones”-prequel ”House of the dragon”, om huset Targaryens sönderfall och interna stridigheter, hade mycket att bevisa när den första säsongen kom 2022. Och på det stora hela blev den – trots en viss kritik för bland annat ryckiga tidshopp, brutala förlossningsscener och karaktärer som varken talade eller förde sig tillräckligt pikant – en stor succé som gick hem hos både tittare och kritiker.

Men den första säsongen handlade mycket om att lägga upp spelplanen på bordet, förklara spelreglerna och placera ut de viktigaste pjäserna. Och det är kanske egentligen nu, när den andra säsongen kommer, som det kommer att visa sig om serien verkligen kan leverera.

Och efter att ha sett den första halvan lutar jag kraftigt åt ja-sidan. 

För efter händelserna i den förra säsongsfinalen drar det nu ihop sig till fullt krig om järntronen, mellan å ena sidan drottning Rhaenyra (Emma D’Arcy) och hennes anhängare, och å andra sidan den nykrönte kung Aegon II (Tom-Glynn-Carney) och hans gäng.

Till en början försöker både Rhaenyra och hennes före detta väninna, Aegons mamma Alicent Hightower (Olivia Cooke), att undvika det. Men en avgörande, oöverlagd och bestialisk gärning gör snart fredliga överläggningar omöjliga.

Och de två sidornas ansträngningar för att värva allierade gör att världen och karaktärsgalleriet växer på ett sätt som är mumma för ”Game of thrones”-nördar.

Först introduceras vi för unge lord Cregan Stark (Tom Taylor) uppe i norr, och sedan fylls det på med platser och namn som klingar bekant.

Hovintrigerna tätnar, det blir mer action på slagfälten, fler mord på nära anhöriga, och skådespelarna vi såg sist växer nu i roller som blir allt mer intressanta.

Tidigare nämnda D’Arcy och Cooke är båda storartade som hårt prövade mödrar. Matt Smith är fortsatt suverän som en allt mer desillusionerad Daemon Targaryen, och Ewan Mitchell trollbinder som den enögde krigaren och kufen prins Aemond.

Andra som står ut är Eve Best som den stoiska prinsessan Rhaenys, Matthew Needham som lord Larys ”Clubfoot” Strong, som känns allt mer som en värdig efterträdare till Aidan Gillens sluga ”Littlefinger” i originalserien, och Sonoya Mizuno som Mysaria, eller ”the White Worm”, som nu får mer att göra.

Drakarna orsakar visserligen bitvis en känsla av spektakel framför substans. Men som en sorts metafor för kärnvapen i en allt skakigare terrorbalans mellan två läger blir även de intressanta. 

Den här familjefejden accelererar snabbt, och jag gillar det.

Säsong två av ”House of the dragon” har premiär på Max den 17 juni.