Frivilliga köar för att få försvara sitt land
Uppdaterad 2022-02-18 | Publicerad 2022-02-17
KIEV. Stridsvagnar står uppradade längs Ukrainas gränser.
Nu köar frivilliga för att ta till vapen – och försvara sitt land.
– Våld är det enda språket Ryssland förstår. Först när vi slår tillbaka kommer det här att vara över, säger veteranen Mikhail Ostrikhov.
Till skillnad från de flesta av Ukrainas fyrtiofyra miljoner invånare har Dima Vishniekvki verkligen haft ett val.
Genom sitt arbete som programmerare åt ett utländskt mobilspelsföretag har den bredaxlade 33-åringen kunnat leva ett bekvämt liv med sin fru och barn. Och för ett par veckor sedan, när krigshotet förvärrades, erbjöd arbetsgivaren familjen att fly till säkerheten i Polen eller Rumänien.
– Jag kan jobba från var som helst i världen och många av mina vänner har redan gett sig av. Hjärnan sa att det var rätt att åka, men hjärtat stretade emot, säger han.
I veckor vände och vred han på beslutet.
Tankarna gick till farfadern, som stred mot nazisterna under andra världskriget. Och till pappan, som riskerade livet efter kärnkraftsolyckan i Tjernobyl. En stark känsla fyllde honom: att kriget som han blev allt mer övertygad väntade var hans öde.
Nu står han till sist här, redo att skriva in sig som frivillig i den 112:e brigaden, en hemvärnsstyrka som ska skydda Kiev och vara redo för gerillakrigföring efter en invasion.
Han blickar upp mot väggens affischer på springande soldater, stridsvagnar och explosioner.
– Det handlar om heder och principer, säger han. En dag vill jag kunna se min son i ögonen och säga att jag gjorde vad jag kunde för att försvara vårt land och vår frihet.
Kön av frivilliga växer. Nyheterna rapporterar om stridsvagnsförflyttningar och mystiska broar intill de gränser världsledarna – även de ryska – svurit är okränkbara.
Temperaturen stiger, det luktar instängt.
Att leva under extremt tryck, fem minuter bort från kriget, kan stärka och ena befolkningen. Eller få ett helt land att kollapsa.
Borta i öst bombas en förskola och krigspropagandan är genast igång.
Blodlagren är fyllda.
Stolar släpas över golv, militärkängor klampar fram och tillbaka, dörrar smäller.
Rekryteringschefen Pavlov Schybrias ögon är matta efter veckor av hårt arbete och lite sömn.
– Det är ett enormt tryck. Vi har unga och gamla, män och kvinnor, som ringer in och säger att de vill försvara Ukraina. För varje samtal vi tar har vi missat två.
Dima Vishniekvkis fru är orolig och rädd. Hans trettonårige pojke överöser honom med frågor.
Vad det betyder att USA:s president säger att krigshotet är ”mycket stort”? Och vad ska hända med deras familj nu?
Dima förklarar att de ska resa västerut, till ett hus ute på landet, medan han blir kvar i Kiev.
Rekryteraren Mikhail Ostrikhov deltog i de våldsamma striderna mot de ryskstödda separatisterna runt Donetsks flygplats 2014. Efteråt var det svårt att återanpassa sig, svårt att nå fram till människor som varken delade hans bakgrund eller övertygelse om att det förr eller senare skulle smälla på nytt.
Minnena var fastetsade, lika omöjliga att bleka bort som ärren i hans ansikte.
Nu kommer ingen undan krisen längre. Och medan människor omkring honom famlar känner krigsveteranen Mikhail hur tillvaron, den inre och den yttre världen, äntligen hänger ihop igen.
Han tänker på något han en gång hörde från en gammal gumma, en babusjka, i en by i Donetsk.
Folk undrar var Rysslands bortre gräns går. Jag svarar: på den plats där någon ger landet en smäll.
– Diplomati fungerar inte med de ryska ledarna. Våld är det enda språket de förstår. Först när vi slår tillbaka och sätter hårt mot hårt kan vi få verklig fred. Först då kommer det här att vara över.