Vittnesmål från kriget: ”Extremt intensivt. Skrämmande.”
Uppdaterad 2024-04-24 13.13 | Publicerad 2024-04-23
Volodyrmy, 49, satt i ryskt fängelse i två år.
Vase, 41, kanske aldrig kan använda sitt ben efter en svår krigsskada.
Yevhenia, 37, krigar för Ukraina. Hon var med och befriade Cherson.
Nu är de i Sverige och kan berätta sin historia.
– Vid fronten är det dödande, stress och fara. Det ser vi varje dag, säger Yevhenia.
På Yevhenia Doroschuks jacka sitter två medaljer. Den ena blev hon tilldelad när hon var med och befriade Cherson. Hon är volontär och har varit med i kriget sedan det startade. Hon berättar också om livet vid fronten och om mardrömmen som pågår mitt i kriget.
– Vid fronten är det dödande, stress och fara. Det ser vi varje dag. Mentala statusen vid fronten är inte bra. Vi saknar familj och vänner. Ryssarna följer inte Genèvekonventionen, säger hon.
Är på plats i Sverige
Yevhenia Doroschuk är i Sverige tillsammans med ett hundratal sjukvårdare och läkare från fronten i Ukraina. De är här för ett par veckors återhämtning och rehabilitering. Det är organisationen Repower som står bakom. Det här är den fjärde rehabiliteringsresan.
Vilken typ av skada är vanligast?
– Att soldater blir desorienterade av ljudet och allmänna krigssituationen. Att soldater träffas av delar från bomber. Och det tredje är att de förlorar mycket blod.
Hon berättar att i hennes division finns det materiel så det räcker, tack vare bidrag från andra länder.
Hjälper ni civila också?
– Ja, vi hjälper även civila. Det är viktigt att Europa fortsätter stötta oss.
Varför fortsätter du strida vid fronten när det är så farligt? Varför flyr du inte landet?
– Jag är patriot. Jag älskar Ukraina. Jag kommer att vara där till min sista droppe blod. Trots att jag är kvinna så kommer jag vara kvar. Det är mitt jobb. Att rädda liv.
Yevhenia Doroschuk jobbade också som volontär när dammen i Cherson sprängdes. Tusentals boende i Cherson-regionen tvingas söka skydd. Då räddade hon civila och husdjur från vattenmassorna.
”Blir aldrig av med rädslan”
Ukrainska soldaten Vase Kostwe, 41, blev skadad i benet i strid. Han stred vid fronten från september till februari i Avdiivka. Nu vårdas han i Sverige. Han vet inte om han kommer att bli helt återställd ännu.
– Man får vara glad att det inte är värre. Ryssarna har mycket mer resurser än Ukraina. Till exempel: Om vi har tio raketer så har de 50 raketer. De har fler raketer, drönare, missiler och andra typer av vapen, berättar han.
Kan du beskriva hur det är vid fronten?
– Man är rädd. Sen blir man van vid rädslan. Men man blir aldrig av med rädslan förstås, säger Vase Kostwe.
Volodyrmyr Meziei, 49, har födelsedag samma dag som Ryssland gick in i Ukraina, den 24 februari 2022. Han har varit stationerad vid fältsjukhuset i Odessa sedan 2014. Han har suttit i ryskt fängelse i två år. I februari i år frigavs han.
– Jag tackar gud för att jag är vid liv. Nu i efterhand jobbar jag med mina negativa tankar hela tiden, säger Volodyrmyr.
Kan du beskriva hur det är vid fronten?
– Vi lever med konstant rädsla. Varje dag. Jag jobbade inom flyvapnet och hade hoppat tio gånger som fallskärmsjägare. Min fru undrade om jag inte var rädd för nästa hopp. Jag svarade: ”Man är alltid rädd.”
Tänker du på hur det blir att återvända till Ukraina?
– Jag är nervös. Men mitt hjärta slår lite extra när jag tänker på min familj. Jag ser fram emot att träffa min fru och mitt barn.
Hur är det att vara i Sverige och ta en paus från kriget?
– Jag vill tacka svenska folket för deras hjälp. Vi hoppas att fler hjälper till så. För vi kan inte vinna på egen hand.
Fängslad i sex månader
Viktoriia Sapdyieva, 37, satt i rysk fångenskap i sex månader. Hon är läkare. Hon har jobbat på sjukhuset i Mariupol sedan 2019. Sedan kriget bröt ut har hon jobbat i fält och hjälpt militären och civila. 16 mars var det en stor explosion i sjukhuset effter en rysk attack. Efter det var de tvungna att flytta ner patienter i källaren för att kunna fortsätta.
Efter att den ryska offensiven blev alltmer intensiv fick sjukhuset stor brist på mat och mediciner.
– Vår överbefälhavare beslutade då att vi skulle gå med att bli tillfångatagna och fängslade av ryssarna. 17 april hamnade 3000 personer i ryskt fängelse, säger Viktoriia.
Hon beskriver tiden i fängelset som mardrömslik och oviss.
Hur var tiden i ryskt fängelse?
– Vi flyttades tre gånger. Vi fick ingen information. Vi visste inte var vi var. Vi fick inte möjlighet att kontakta vår familj, släktingar eller våra vänner. De förvarade oss i små fack och kallade oss nationalister. Det var fysisk och mental stress. Och förhör.
Viktoriia Sapdyieva frigavs från rysk fångenskap efter internationella förhandlingar.
Hur beskriver du kriget?
– Det är extremt komplicerat. Extremt intensivt. Skrämmande.
