Familjen skrev att det fanns barn i bilen – bombades ändå
Dima, 5, har benen fulla av splitterskador: ”Gör så ont”
Uppdaterad 2022-03-30 | Publicerad 2022-03-29
KIEV. Familjen fastnade mitt i ryska bombinfernot norr om Kiev.
Efter skräckflykten från belägrade staden Tjernihiv kan 5-årige Dima inte längre röra på benen – de är söndertrasade av raketsplitter.
– Vi kastade oss över vår son för att skydda honom, säger pappa Volodymyr Bagmut, 49.
Femårige Dima ligger tyst i sjukhussängen och sluter ögonen en stund.
Han har knappt sagt ett ord sedan igår.
På sjunde våningen på Kievs största barnsjukhus övernattar han med resten av sin familj – mamma, pappa, storasyster – som fördelats i två olika rum. Alla har svåra splitterskador i benen.
Värst är det för den yngste, säger pappa Volodymyr.
– Han kan inte röra sig, det gör så ont. Men han hänger kvar så gott han kan. De har inte lyckats få ut allt splitter ur benen – och frågan är om de någonsin kommer lyckas.
Skrev ”barn” på lappar i alla bilrutor
När vi möter familjen har det bara gått ett dygn sedan de packade bilen och bestämde sig för att fly Tjernihiv, en stad 15 mil norr om huvudstaden.
De skrev ordet ”barn” på ryska, på lappar i alla bilrutor. Precis som hundratals andra ukrainska familjer som flyr västerut under kriget gjort, i hopp om att ordet ska skydda dem från styrkornas ammunition.
– Vi var tvungna att åka, det gick inte att vara kvar en sekund till, säger Volodymyr.
Han drar paralleller till staden som varit hårdast ansatt sedan invasionens start, som kallats för helvetet på jorden: Mariupol. Som vakuumbombats till aska i södra delarna av landet, där folk svälter och det varken finns el och rinnande vatten.
– Jag lovar: Tjernihiv är nästa Mariupol, säger han.
Vittnar om utbredd ödeläggelse
De senaste veckorna har deras hemstad, nära gränsen mot Belarus, också omringats. Den attackeras nu konstant av ryska styrkor. Många invånare gömmer sig helt under jord.
Före invasionen bodde runt 285 000 invånare i Tjernihiv, nu uppskattar man att runt hälften har flytt. Enligt borgmästaren har runt 200 invånare dödats, och upp till 130 000 är utan el, värme och vatten. Det är ont om mat, och folk svälter.
Flyktingar från Tjernihiv vittnar om utbredd ödeläggelse, med bomber som totalförstört två skolor, attacker mot en idrottsarena, museum, kyrkor, förskolor och bostäder. Lik ligger på gatorna, enligt familjen Bagmut.
Men det är ont om information. Staden har blivit allt mer isolerad från omvärlden, särskilt efter att ryssarna bombat en bro över floden Desna som förbinder Tjernihiv med Kiev. Förstörelsen har gjort det ännu svårare att rymma eller att få in biståndskonvojer.
Internetuppkopplingen är svajig. Ögonvittnena få.
De få som försöker fly riskerar luftangrepp över vägarna.
Ändå bestämde sig familjen Bagmut: Det var värt ett försök.
”En bomb landades alldeles nära mig”
Anastasia, 22, ligger jämte sin bror Dima på sjukhuset. Hon berättar att de ville stanna i Tjernihiv in i det sista, eftersom de har släktingar och vänner där.
Men flyktvägarna försvann en efter en. Det blev ont om tid.
– Samma dag som vi skulle lämna bombade de huvudvägen mot Kiev. Ju längre vi körde, desto värre blev det, säger hon.
De fann en gångbro som militären öppnade för biltrafik, och lät ett fordon passera i taget.
Plötsligt stoppade soldaterna familjen och sa att de skulle stanna vid en bropelare.
Ett högt visslande ljud tjöt genom luften – sedan kom smällarna, en efter en. Pappa Volodymyr uppskattar att det var 15-20 explosioner. Blicken blev suddig av panik och kaos.
Splitter flög om och om igen, in i bilen och deras kroppar.
– En bomb landade alldeles nära mig, och fick en bil att explodera. Alla föll till marken, jag visste inte var jag skulle springa, säger Anastasia.
Skyddade sonen med sina kroppar
Volodymyr säger att han inte kunde se alla familjemedlemmar i explosionsröken.
Han var säker på att alla var döda.
– Jag ropade till min fru ”var är du?”, och hon sprang till mig med Dima i famnen. Han skrek, men grät inte, och jag såg blod överallt.
Tillsammans med sin fru Tetyana, 42, försökte de skydda Dima med sina egna kroppar. Familjen kröp under bilen, samtidigt som fler smällar dånade runtomkring dem.
Ukrainsk militär kom till undsättning och skrek att familjen skulle ta sig därifrån, så fort som möjligt. Samtidigt som kulorna ven, körde Volodymyr bilen ut i skogen, där hjulen knappt tog sig fram på lervägarna.
Sonen låg i baksätet.
– Vi fann en bil med humanitär nödhjälp längs vägen, och eftersom vår yngsta blödde, bad jag dem köra honom och min fru till sjukhuset i Kiev, samtidigt som jag letade efter min dotter.
”Livrädd för varje siren, varje ljud”
Hela familjen var svårt skadad. Volodymyr hittade Anastasia i skogen, och allihop lyckades ta sig de sista milen till huvudstaden.
– Allt jag kunde tänka på var att vi alla måste överleva, säger han.
På barnsjukhuset Ohmadyt kommer de stanna i flera dagar framöver. Utanför hörs konstant muller i fjärran efter artillerield i norra Kiev. Till och med sjukhusområdet har träffats av splitter och krossat rutor. Flera gånger har patienter fått flytta ner i källaren för att söka skydd.
Familjen känner sig fortfarande inte helt säker.
– Det är bra att alla klarade sig, och att det inte slutade värre än så här, säger Anastasia.
– Men jag är livrädd, för varje siren, varje ljud, varje smäll.
”Vet inget om framtiden”
Mamma Tetyana halvsätter sig i sängen och stöttar sig på armbågarna. Dima får ett glas juice.
Han verkar inte vilja prata efter attacken, säger hon. Sonen är stor fotbollsälskare, men frågan är när han kommer kunna spela igen.
– Det kommer ta tid. Vi vet ingenting om framtiden, säger hon.
Anastasias pojkvän var också med under raketattacken. Han ligger sårad, i ett rum längre ner i korridoren. Hon hoppas att de kan fly tillsammans, när de kan gå igen.
Problemet är: Män mellan 18 och 60 år tillåts inte lämna landet.
Deras förhoppning är att han kan få särskilt tillstånd för att han skadats.
– Även om Kiev just nu verkar säkrare än Tjernihiv, planerar vi att dra härifrån. Får min pojkvän åka lämnar vi landet direkt – utan tvekan.