Skulle stängas – nu väller rök ur skorstenarna

Kor och får betar i det idylliska landskapet – när ett stort cementtorn plötsligt tornar upp sig. Tjock rök stiger mot himlen.

Kolkraftverket Heyden skulle egentligen ha varit stängt nu. Men Rysslands gaskrig tvingade Tyskland till ett smutsigt beslut:

Att starta kolkraftverken igen.

PETERSHAGEN, TYSKLAND Det nya säkerhetspolitiska läget märks direkt när vi kommer till anläggningen en dryg timmes bilresa söder om Bremen.

Innan vi ens får kliva in på området måste vi se en säkerhetsfilm och svara rätt på ett antal frågor, bland annat om vad man ska göra om man ser en person utan synligt id-kort inne på anläggningen.

Först när tummen upp visas på datorskärmen är vi redo att skrivas in och förses med tillfälligt passerkort.

– Säkerheten har skärpts enormt den senaste tiden, berättar Cord Bredthauer, kvalitetsansvarig för kolkraftverket.

Han pekar ner mot en vattenkanal där fartyg kommer in några gånger i veckan och lastar av kol.

– För något år sedan kunde du lägga till med din privata båt vid kanalen och i praktiken kliva rätt in i kontrollrummet utan att någon hindrade dig. Vi hade den typen av incidenter tidigare.

Nu har den tyska regeringen klassat alla energianläggningar som vital infrastruktur. Det innebär mycket striktare regler.

När vi ber om att få komma in och se kontrollrummet blir det tvärnobben.

– Tyvärr, säger vår värd och ler urskuldande. Det får jag inte visa er.

Iförda skyddshjälmar och öronproppar vallas vi runt i resten av anläggningen.

Vi går genom stora maskinhallar där mängder av jättelika rör är böjda och vridna i märkliga vinklar.

I en hall tornar stora turbiner. Vi går igenom våning efter våning med stål och rör. På vissa ställen vibrerar golvet kraftigt av turbinernas fart.

Det är varmt och lite fuktigt. Men ändå ingenting mot de 1 300 grader som råder i brännugnarna där kolet brinner. Genom små hål kan vi se eldsflammor inne i ugnen.

Överallt är ljudnivån hög även med öronpropparna på.

Men vi ser nästan inte en människa. Det räcker med fem personer för att sköta hela anläggningen och de sitter alla i kontrollrummet. Totalt är det 75 anställda som jobbar i treskift, dygnet runt.

Det känns som att gå runt i en science fiction-film med dystopisk stämning.

I hissen trycker man inte vilken våning man ska till utan hur högt i meter man vill åka. Högsta stoppet är 87 meter.

De sista metrarna till det platta taket får vi gå till fots. Här uppifrån är utsikten hänförande. Det blir väldigt tydligt att kolkraftverket ligger utslängt i ett rent jordbrukslandskap.

Här uppifrån ser vi mängder av vindkraftverk i all riktningar. Denna dag har de en sak gemensamt. Nästan alla står helt stilla. Det blåser för lite.

– Så har det varit i flera veckors tid, berättar Cord Brendthauer. Då är det nödvändigt att ha kolkraftverket som stöd för elnätet. Annars skulle det braka ihop.

Det är därför kraftverket lite kaxigt satt upp en banderoll vid ingången. ”Ingen vind? Ingen sol? Inga problem”.

För några veckor sedan var det stor uppståndelse utanför kolkraftverkets portar. Medier från hela Tyskland hade riggat upp sina tv-kameror när Heyden skulle dras igång igen.

– Alla sände live, berättar Brendthauer som fortfarande verkar lite chockad över det stora intresset.

Heydens kolkraftverk skulle egentligen ha stängts redan 2020 av miljöskäl. Ordern kom från regeringen. Men då gick de ansvariga för elnätet in och varnade för att en total stängning skulle äventyra säkerheten i det lokala el-nätet. Sol- och vindkraft räcker inte för att skapa ett stabilt nät.

Så efter mycket om och men fick Heyden fortsätta på en mycket begränsad kapacitet bara för att stabilisera elnätet vid tidpunkter då det blåste för lite.

Men för tre veckor sedan började anläggningen åter producera el för vanliga kunder – i ett försök att möta att Putin stängde av en del av gasen till Tyskland.

– Nu kan vi tjäna pengar igen. Tidigare fick vi bara betalt för våra kostnader. Just nu är det väldigt lönsamt att driva kraftverket.

Det visade sig dock vara svårare än väntat att komma igång.

Alla leverantörer hade anpassat sig till att kolkraftverket varit mer eller mindre stängt under två års tid, berättar Brendthauer.

– Det var inte bara att trycka på en knapp. De som levererade kol med tåg var tvungna att köpa nya tågvagnar. Förr hade vi 15 koltåg i veckan. Nu har vi bara åtta.

Kol i tillräckliga mängder är också svårt att få tag på. När kolkraftverket öppnades på 80-talet körde man med tyskt kol. När Tyskland slutade bryta kol övergick man till – ryskt kol.

– Mest för att det var enkelt och låg nära, säger kvalitetschefen och ler lite snett. Väl medveten om att man på den tiden såg helt annorlunda på de säkerhetspolitiska aspekterna av att importera viktiga råvaror från Ryssland.

I dag importeras kolet från en rad olika länder som Sydafrika, Colombia och Kazakstan. Men då har det också skiftande kvalitet och egenskaper.

Det är svårt att få tillräckliga mängder. Helt nyligen har man börjat med sjötransporter igen för att öka kapaciteten. Hamnen ligger i ena änden av anläggningen, vid floden Weser. Här ligger två stora högar med mestadels redan finmalet kol.

Jättelika armar skrapar ner kolet till ett löpande band som för in det i kraftverket.

Mellan stenplattorna intill har ogräset växt halvmeterhögt.

Förr i tiden när kolkraftverket gick för fullt förbrukade man 1–1,5 miljoner ton kol per år.

I dag går det inte att köra anläggningen för fullt på grund av svårigheten med transporter och att få fram kol.

Ett annat problem för de återstartade kolkraftverken är att få tag på personal.

– Många hade slutat och skaffat sig andra jobb.

Men på det stora hela ser Cord Brendthauer ändå nöjd ut när han visar oss runt.

– Det har varit en känslomässig berg- och dalbana de senaste åren när beskeden hela tiden skiftat om vi ska stänga eller inte, förklarar han. Personligen tycker jag det känns väldigt bra att kunna vara med och bidra till att lösa en väldigt svår situation för Tyskland.

Han säger att han märker en större förståelse och ett större intresse bland vanliga tyskar för kolkraftverkens roll.

– Jag har två döttrar hemma. Jag vill att de ska kunna leva i en fossilfri framtid. Men vi har inte kommit så långt som vi behöver för att lyckas med det. Först måste vi hitta ett sätt att lagra energi från sol och vind under längre tid. Det är inte så svart eller vitt.

När vi tagit oss till andra sidan floden Weser för att få lite bilder på avstånd kommer Nicole Köneman cyklande förbi. Hon är på väg till stallet. På pakethållaren har hon några äpplen och morötter åt hästarna.

– Det är bra att kolkraftverket dragit igång igen, tycker hon. Jag vet att det inte är bra för klimatet men vi måste ju leva här och nu också. Alla är ju beroende av sina bilar och av att värma sina hus.

Fast själv eldar hon sitt hus helt med ved. Hon har precis bytt till en panna som bränner veden mer effektivt.

– Vi måste alla hjälpas åt att spara för att klara vintern. Visst är jag lite orolig men jag tror att vi klarar det.

Att dra ner på sanktionerna mot Ryssland och därför kanske få mer gas anser hon inte vara något alternativ.

– Jag tycker vi ska fortsätta att stötta Ukraina. Annars blir det bara värre.

Inne i byn Petershagens lilla centrum tre kilometer bort är få hus högre än två våningar. Petra Klenke och hennes 14-årige son Mathis har precis varit och handlat. De bor i den intilliggande byn Laden.

Båda stödjer återstarten av kolkraftverket.

– Visst är det dåligt för klimatet men vi måste ju klara elförsörjningen, säger Petra medan hon låser upp bilen. Tanken är ju att det bara ska användas under en tid då vi har ett akut behov. Folk måste ju kunna ta sig till jobbet.

Hon fasar för vinterns elräkningar.

– Jag väntar fortfarande på den senaste räkningen. Jag har ingen aning om hur hög den blir. Gasen har fördubblats i pris.

Familjens sätt att möta krisen är att investera i ett nytt värmesystem för huset.

– Sedan försöker vi spara så mycket det går. Använda ugnen mindre. Duscha kortare.

Petra slänger en blick mot sonen som inte verkar uppfatta piken.

Familjen har redan som alla andra fått ett engångsbidrag på 3 000 kronor som stöd för de ökade kostnaderna. Mer kommer troligen. Hon tycker det är bra men uttrycker ändå en viss tveksamhet.

– Hjälpen måste ju finansieras. Någonstans måste pengarna tas.