Yasmin, 13, ska skickas till Iran och slöjtvånget

Utvisningshotade Yasmin känner sig svensk efter åtta år i landet. Det känns overkligt att någon ska tvinga henne att bära slöja igen.

Efter åtta år i Sverige kan Yasmin tvingas återvända till Iran.

Att bli tvungen att bära slöja känns overkligt.

– På skolan glömmer läraren ofta att jag inte är svensk, säger Yasmin.

Det är tidig morgon och spring mellan hallen och köket. Skolväskor ska packas, hår sättas upp. På spisen kokar iranskt te med saffran och kardemumma.

– Vi ska ha badkläder i dag! ropar yngsta dottern Zara, 9, och skyndar på med ryggsäcken.

Sist de fick ett kallelse från Migrationsverket för ett återvändandesamtal förkunnade lilla Zara att hon absolut inte tänkte åka någonstans: ”Jag vill inte lämna min skola. Jag ska vara här”.

Hennes dröm är att få åka till leklandet Jumpyard, lära sig simma, gå på ridskola. Som alla andra.

Först när ytterdörren smällt igen bakom döttrarna kommer mamma Sofias tårar vid köksbordet.

Hon visar oss högen med dokument, avslag och myndighetsbeslut. Numera vill hon knappt öppna kuverten som pryds av Migrationsverkets logga.

– Jag slänger allt. Jag orkar inte med det. Jag vill inte ens läsa, säger Sofia.

Krävs nya pass

Enligt myndigheten måste familjen skaffa nya pass för att kunna utvisas till Iran, men det gör man på iranska ambassaden i Stockholm och dit vågar Sofia inte bege sig. Som politiskt engagerade kurder står Sofia och barnens pappa inte högt i kurs hos mullorna. Oron för iranska regimens utsända ”spioner” är förmodligen inte obefogad.

Sofia och hennes döttrar Yasmin och Zara hotas av utvisning till Iran efter åtta år i Sverige.

Yasmin, Zara och Sofia känner sig svenska efter åren i Sverige. ”Jag tycker inte att det är jättekul att prata med dem på Migrationsverket. Inte så att de inte är trevliga, men det är inte kul att lyssna på deras ord om att åka tillbaka hela tiden” säger Yasmin, 13.

Familjens riktiga namn och ansikten har vi anonymiserat i den här artikeln, för säkerhets skull.

– Handläggaren på Migrationsverket sa till oss att ”vi kan inte tvinga er – men ni får inte vara kvar här”.

Nu väntar de. Men på vad? Sofia beskriver det som att hon sakta smälter, som isfläckarna i vårvintern utanför.

– Jag vill ju inga konstigheter, bara försörja min familj, klara mig själv och betala min egen hyra. Det är inte rättvist att mina barn ska lida.

I december stoppade Sverige utvisningarna av kvinnor till Afghanistan, på grund av talibanernas förtryck. Men rapporterna om hur skolflickor i Iran förgiftas och misshandlas har inte påverkat Migrationsverkets bedömningar. Sofia är livrädd för sina döttrars skull.

– Taliban och Khamenei (högste religiösa ledaren i Iran, reds anm), det är samma. De tänker och beter sig samma. Det är ingen skillnad.

Overkligt att tvingas bära slöja

13-åriga dottern Yasmin är klädd i kort kjol och strumpbyxor. Det långa svarta håret hänger i en fläta på ryggen.

Sist hon täckte det med hijab var hon fem år gammal. Ett gulnat passfoto från Iran sitter på kylskåpet bredvid pärlplattor, bibliotekskvitton och lappar från skolhälsan. Ett barn i skär slöja blickar mot oss, ögonen vidöppna inför en oviss framtid.

Yasmin minns knappt hur det var när hon kom hit.

Att någon skulle tvinga på henne en slöja igen känns overkligt.

– Jag tycker det är rätt snyggt, men inte ha den hela tiden. Man vill helst kunna välja själv. Om man till exempel reste på semester till länder som har, så kunde man prova hur det känns och när man kommer tillbaka så kan man ta av den, funderar hon.

Vissa dagar är hon en vanlig tonåring som har picknick med kompisarna. Andra dagar är hon med på mötena med Migrationsverket, lyssnar när de vuxna diskuterar familjens alternativ. Kan familjen söka asyl i ett annat europeiskt land, som Tyskland? föreslår handläggaren.

Sverige siktar på att sänka sig till EU:s miniminivå för migration.

Vilket land som är förebilden vill migrationsministern inte definiera - men Danmark lyfts fram.

Kanske finns någon stat där ute som är generöst nog att ta emot två flickor och deras mamma?

– Ibland när jag tänker på om vi ska åka till ett annat land, ska vi glömma bort allt som vi lärt oss här, svenska språket, och börja med ett annat språk? Alltså varför? Hur länge ska vi kämpa, hela livet? säger dottern Yasmin.

Sofia har läst till under­sköterska under sina åtta år i Sverige. Men eftersom hon inte har uppehålls­tillstånd får hon inte arbeta.

Yasmin försöker att inte tänka på utvisningshotet som hänger över familjen. ”Oftast vill jag inte tänka på det, jag tänker mest på skolarbetet”, säger hon.

Familjen kom först hit på arbetstillstånd, men fick det inte förnyat och sökte asyl. Under deras åtta år i Sverige har mamma Sofia läst Sfi-kurserna A, B, C, upp till högsta nivån, pluggat till undersköterska och påbörjat en tandsköterskeutbildning.

Men trots att hon flera gånger erbjudits anställning – Sverige skriker som känt efter undersköterskor – har hon fått tacka nej. Har man fått avslag på sin asylansökan i Sverige och saknar identitetshandlingar, så har man inte rätt att arbeta.

Under pandemin jobbade hon ändå, på sjukhuset med rehabilitering av covidpatienter. På pappret var det en praktikplats. Utan lön.

Nu har Sofia återigen fått ett jobberbjudande, denna gång på ett äldreboende som behöver personal. Hon säger att hon vill jobba, för att inte glömma det hon lärt sig. Men återigen har hon fått tacka nej, eftersom hon inte har uppehållstillstånd.

Familjen lever istället på dagersättningen från Migrationsverket, runt 5 000 kronor i månaden som ska täcka allt utom hyran.

”Behövs – men får inte jobba”

”Användbar”. Så beskriver Sofia sig själv. Det är desperation i hennes röst när hon säger det.

– De säger att vi behöver folk inom vården. Jag är ju här! Men jag får inte jobba, säger Sofia.

Efter åtta år i landet känner de sig som svenskar, förklarar hon.

På bordet står ett paket Falu rågrut.

Mamma Sofia hälsar dottern välkommen hem med en kram.

Vardagens bestyr är det som får livet att gå vidare för Sofia och hennes döttrar.

Till och med i valet röstade Sofia, fast hon inte är svensk medborgare.

Det blev en röst på – Sverigedemokraterna.

– Jag pratade med en sverigedemokrat här i byn innan valet. Jag frågade honom, vad skulle ni göra med oss, som är i sådana här situationer? Han sa att det systemet som är fel, om du är undersköterska och inte får jobba. Att det är socialdemokraternas och Migrationsverkets fel.

– Han var jättesnäll. Så jag tänkte ja, han säger rätt. Men nu ångrar jag mig.

Tidöavtalet ska göra det svårare

Enligt Tidöavtalet som regeringen och SD kommit överens om ska det tvärtom bli svårare för personer som Sofia att försörja sig framöver. SD vill exempelvis införa transitcenter, där man ska bo under hela asylprocessen, och varken få studera eller jobba.

Tanken är att man ska vila ut där, tills man får ett beslut om utvisning eller uppehållstillstånd, enligt partiet.

Om ett annat politiskt förslag blir verklighet skulle döttrarna Yasmin och Zaras favoritlärare på skolan dessutom ha anmälningsplikt – tanken är att skolpersonal ska rapportera in elever som är papperslösa.

Än så länge är vardagens bestyr det som får livet att gå vidare, trots hotet om utvisning.

Men Sofia märker hur döttrarna oroar sig, i smyg. Yasmin har fått eksem och tappar hår på grund av stressen. Ibland stänger 13-åringen in sig i garderoben, när sorgen tar över. Då får ingen komma in. På samma gång stor och liten, känslorna rasar inom henne.

En kompis är i en liknande situation och väntar på utvisning, berättar Yasmin.

– Hon är som mig, vi pratar om det ibland. Oftast vill jag inte tänka på det, jag tänker mest på skolarbetet. Men min kompis vet.

Yasmin har fått eksem och tappar hår på grund av stressen som kommer med hotet om utvisning.

Hon var fem år sist hon hade slöja. Ett gulnat passfoto sitter på kylskåpet.