Bort med b-skolan

Mattias Sandberg

, 

Natalia Kazmierska

Eleverna flyr och resurserna försvinner – så svek politikerna den kommunala grundskolan

En flicka med röda vantar håller upp skylten så högt hon kan ovanför huvudet. ”Vi vill ha arbetsro” står det med vingliga bokstäver. Hade det varit en vanlig fredagsmorgon hade hon haft matte nu.

Men på Sjömarkenskolan i Borås står bänkarna tomma. Bara ett femtontal av skolans 400 elever har dykt upp på lektionerna i dag.

Föräldrarna har fått nog.

De har tröttnat på skolans överfulla lokaler, där toaletterna används som kapprum för leriga stövlar. Tröttnat på den slitna gympasalen där idrottsläraren Kemal Celik tvingas ha öronproppar för att inte förvärra sin tinnitus.

Nu stämmer de upp i slagorden tillsammans med sina döttrar och söner utanför Borås stadshus:

– Ropen skalla, bättre skola åt oss alla!

De är inte ensamma. Våren 2011 ser vi upproren sprida sig som en löpeld över landet.

I Kumla samlas hundratals människor på torget i den största manifestationen sedan Ericssons varsel på mobilfabriken för tio år sedan. I Simrishamn och Lilla Edet startar föräldrarna Facebookgrupper i protest mot kommunens nedläggning av omtyckta byskolor.

Och på Katrineholms gator möter vi förbannade invånare som rasar över skolnedskärningar på 15 miljoner kronor.

Vad får föräldrar att ta ut sina barn i strejk från lektionerna på den kommunala skolan?

Något måste ha gått väldigt fel.

I Borås står pappan Gjermund Henriksen

i den bitande morgonkylan och tittar stolt ut över demonstranterna. Det är han som leder

protesterna.

– Nu får det vara nog. Politikerna måste ta ansvar för det som sker, säger han.

Han och de andra föräldrarna kan jämföra med sin egen skolgång.

Då kunde Sverige skryta med världens bästa och mest jämlika skolsystem. Då nådde vi toppresultat.

Alla fick vi samma chans att göra en klassresa via skolbänken.

Nu har Gjermund Henriksens barn börjat skolan och plötsligt verkar mycket vara slaget i spillror.

I dag klarar 14 000 niondeklassare sig inte vidare till gymnasiet. På vissa skolor har inte ens hälften av eleverna godkänt i alla ämnen.

Trappan utanför stadshuset i Borås fylls av unga demonstranter i ljusblå och lila jackor.

”Snälla, större skola” och ”Mera fröknar” står det på deras plakat.

De kräver att utarmningen av den kommunala skolan ska stoppas.

– Fattig som rik, svensk eller utländsk, alla elever har rätt att nå målen i alla ämnen, instämmer Ann-Marie Begler, generaldirektör på Skolinspektionen.

Men frågan är om det inte redan är för sent.

Den 8 december 1989, drygt 20 år tidigare, pågår en annan skoldemonstration. Tusentals lärare från hela landet står utanför Sveriges riksdag och protesterar mot kommunaliseringen av skolan. De första kom hit redan sju på morgonen. Många har rest hela natten för att kunna delta.

Polisen har satt upp kravallstaket och det känns mer som att de väntar på engelska fotbollshuliganer än svenska matematiklärare.

– Vi kände verkligen att vi slogs för framtiden, säger läraren Lotta Backgård.

Hon var en av många som var emot idén. Men trots den massiva kritiken körde politikerna – med dåvarande skolminister Göran Persson (S) i spetsen – över dem.

Han menade att kommunaliseringen skulle öka det lokala inflytandet och förbättra

skolan.

Så utan närmare utredning bestämde sig politikerna för att förändra den svenska skolan

i grunden.

När beslutet slutligen togs grät flera lärare öppet på riksdagens läktare.

Bengt Silfverstrand, tidigare riksdagsledamot (S) och ledamot i utbildningsutskottet, var med och fattade beslutet.

I dag ångrar han sig.

– Vi borde ha varit mer observanta när vi släppte lös skolan.

Reformen slog hårt mot skolan. Mellan 1991 och 1995 höjdes skolornas hyror medhundratals miljoner kronor. Samtidigt sjönk anslagen till undervisning med flera miljarder.

Stenen var satt i rullning – men det skulle bli ännu värre.

På Edboskolan i Trångsund är det dags för lunch. Stressade elever slevar upp potatis och fiskgratäng. Max tjugo minuter får de på sig. På den tiden ska barnen hinna stå i kö, lägga upp sin mat, köa för vatten eller mjölk, hämta och bre en knäckemacka och äta upp.

Under en och en halv timme ska 850 barn skyfflas in i en matsal med 370 platser.

– Vi har vant oss vid den här situationen och har nog slutatatt tänka på det, konstaterar rektor Margareta Grahn krasst.

De är långt i från ensamma om sin matstress.

På Sjömarkenskolan i Borås börjar man servera lunch redan vid 10-snåret på förmiddagen för att alla ska hinna äta.

– Man blir jättehungrig på eftermiddagen. Vissa dagar får man ont i huvudet, säger Maja, som går i sexan och är elevrådsordförande.

I Eslöv har man ställt in kylskåp i vissa klassrum, eftersom barnen säckar ihop framåt eftermiddagen. Och i en skola i Lindesberg äter eleverna i korridorer och klassrum, eftersom skolan inte har någon matsal alls.

Utbildningsminister Jan Björklund kräver mer ordning och reda. Mindre flumskola.

Men frågan är vad han har uppnått efter sina år vid makten.

I Lilla Edet kämpar föräldrarna mot nedläggningar av fyra skolor. I en annan kommun, Täby utanför Stockholm, kan familjerna knappt överblicka alla profilinriktningar – här slåss 40 konkurrerande skolor om förstaklassarna.

– Strömhoppen mellan skolorna gör det definitivt otryggt för eleverna i sina kompisrelationer, suckar en bekymrad mamma.

Ordning och reda är den sista beskrivningen hon vill använda.

Föräldrarna på den kommunala Tolvåkersskolan i Kävlinge håller med. Där har vissa klasser haft över 50 olika lärarvikarier på tre år. Inte mindre än sju rektorer har kommit och gått.

Värst är kanske berättelserna från Slättgårdsskolan i Bredäng utanför Stockholm – där tvingas eleverna sedan fyra år tillbaka ha gymnastik i ett trasigt tält. Barnen kan inte duscha efter lektionen, då man har hittat svampskivlingar i baracken som ska fungera som omklädningsrum.

– Det har ramlat ner lysrör från taket och läckt in vatten. På vintern var tältet iskallt, berättar Bengt Sundell, skyddsombud på skolan.

I Kungsbacka tvingas elever att använda hörselskydd på grund av ljudnivån i överfulla klassrum.

När vi reser runt i landet ser vi en slumskola växa fram.

På en skolgård i Helsingborg träffar vi 13-åriga Nadire. Hon går på Fredriksdalsskolan och berättar att de snart ska ha skolavslutning – för sista gången.

Skolan ska läggas ned till sommaren.

– Vi har ganska störiga elever här, förklarar hon kort.

En gång i tiden var Fredriksdalsskolan en vanlig kommunal skola med 700 elever som skickade vidare de flesta till gymnasiet.

Men för tio år sedan började de högpresterande eleverna att fly härifrån. Kvar blev de elever som hade det allra svårast. Och betygen sjönk. Snart hade skolan sämst resultat i hela kommunen. Förra året klarade sig bara hälften av niondeklassarna vidare till gymnasiet.

Under 1990-talet förändrades den svenska skolan radikalt –man kan säga att staten lämnade den åt sitt öde. Göran Perssons kommunalisering var bara början. 1992 realiserade Carl Bildts borgerliga regering sin dröm: friskolereformen.

Plötsligt skulle Fredriksdalsskolan och alla andra kommunala skolor tävla med vinstdrivande företag.

Problemet var bara att den kommunala skolan inte spelade på samma planhalva. Inte ens

i samma liga.

Enligt lagen har kommunen alltid det yttersta ansvaret för eleverna. Om en friskola går

i konkurs, måste den kommunala skolan ta hand om de drabbade.

Samtidigt ska den ständigt vara beredd på att halva klassen när som helst väljer en annan skola, och tar med sig elevpengen.

I våra nordiska grannländer ges samhällsstöd därför bara till friskolor som inte får ta ut vinst.

Men i Sverige sker konkurrensen på helt olika villkor.

– Många flyttar av rädsla för att bli sist och ensam kvar i den kommunala skolan. Ingen vill bli en ”loser”, säger Torbjörn Lauters, pappa till tre barn på Sköndalsskolan i Stockholm.

När vi träffar honom på skolan är han bekymrad. Nästan hälften av bänkarna står tomma i vissa klassrum. Många elever har bytt till en konkurrerande friskola.

Så ser det ut på fler platser i landet.

De senaste tio åren har hundratals kommunala skolor tvingats stänga igen. I många fall rör det sig om tidigare välfungerande skolor.

– Friskolereformen har blivit en sorteringsmaskin där föräldrarna till högpresterande elever väljer att flytta sina barn från vissa skolor, säger skolforskaren Anders Jakobsson på Malmö Högskola.

Den kommunala skolan tar med andra ord ett tungt ansvar för att hjälpa de svagaste och mest utsatta eleverna – samtidigt som resurserna krymper.

Resultatet: ett samhälle med A- och B-skolor.

På Hjulstaskolan utanför Stockholm sitter ambitiösa eleven Aras, 16, och pluggar i ett klassrum. Han kom hit för två år sedan från Irak men har redan hunnit lära sig svenska.

– Man måste jobba hårt. En text som tar en timme för de andra att läsa kan ta tre timmar för mig, och jag måste ofta läsa flera gången för att förstå, säger han.

Aras skola är en av många som får det allt tuffare ekonomiskt.

Bara enstaka elever här har svenska som modersmål. Många har lågutbildade föräldrar, eller är nyanlända flyktingar från krigshärjade områden.

En del kommer hit som tonåringar och har aldrig suttit i en skolbänk förut.

Tanken bakom det fria skolvalet var att just de eleverna skulle ges bättre möjligheter.

– Ett system som ger elever och föräldrar rätt att välja skola kan bidra till att minska segregationen, snarare än att öka den, förutspådde Bengt Westerberg (FP), ivrig förespråkare av reformen, i en riksdagsmotion 1991.

Men det blev tvärtom.

Segregationen har ökat. Och det är de kommunala skolorna som drar lasset.

På många friskolor finns det i dag inte resurser att ta hand om elever med adhd, asperger eller andra diagnoser.

Eller för barn som måste få särskilt stöd.

En del av dem söker sig ändå till friskolorna, med hopp om att få en ny chans. Vissa återvänder till den kommunala skolan med stora kunskapsluckor.

Retureleverna kostar både tid och pengar.

– De upptäcker att de inte hänger med, eftersom många friskolor inte har samma erfarenhet av att jobba med dem. När de kommer tillbaka hit har de redan halkat efter. På det sättet ställer det fria skolvalet till det för dessa elever, säger Urban Åström, biträdande rektor på Hjulstaskolan.

Förr spelade det ingen roll var du satte ditt barn i skolbänken – alla hade samma chans.

Men i dag växer skillnaderna mellan de bästa och de sämsta skolorna. Anders Trumberg, doktor vid Örebro Universitet, varnar för att utvecklingen går fort. Varken forskare eller

politiker har någon idé om hur den ska stoppas.

– Vissa skolor dräneras kunskapsmässigt på bara några år. När alla som är kvar har låga betyg försvinner kamrateffekten, som tidigare gjorde att de här eleverna lyckades bättre. På det sättet har det fria valet varit en av faktorerna som varit med och raserat

världens mest jämlika skola, säger han.

Redan till nästa höst har Jan Björklund beslutat att 300 tolvåringar ska kunna börja i nya elitklasser.

Men hur hjälper det Aras klasskamrater, som inte får godkänt i alla ämnen på Hjulstaskolan? Eller barnen på Fredriksdalsskolan som tvingas bomma igen vid vårterminens slut?

På Emmas, 15, skola i Nossebro struntar man i Jan Björklunds idéer – och gör tvärtom.

För tre år sedan var skolan nästan sämst i Sverige, mätt i andel behöriga till gymnasiet.

Nu är den bäst. Förra våren fick alla nior tillräckligt bra betyg för att plugga vidare.

Men hur gick vändningen till?

Skolan har många elever med olika diagnoser och ligger i en kommun där utbildningsnivån är låg. Ändå lyckades de – och förändringen kostade inte en krona extra.

– Vi bestämde helt enkelt att alla elever ska få gå i en vanlig klass. Även särskoleelever.

I stället för att ta ut eleverna och sätta dem i speciella klasser så satte vi in extra lärare, säger rektor Tina Hededal-Ljungsberg.

Skolan utgick från den senaste forskningen, som pekar på den viktiga kamrateffekten, och började inkludera elever – i stället för att exkludera dem. De insåg helt enkelt att en skola som sorterar ut elever aldrig kan bli världens bästa.

Precis som i Nossebro måste vi stoppa uppdelningen.

För tio år sedan var svenska skolor mest jämlika i hela Europa. Vilket klassrum du hamnade

i avgjorde inte hur bra du presterade.

I dag har variationen i resultat ökat med 140 procent. Dina föräldrars utbildning och inkomster spelar större roll.

Redan från första klass sorteras elever upp i A- och B-skolor. Fattiga skiljs från rika, svenskar från invandrare, högutbildade från lågutbildade.

Samtidigt ger vi inte de svagaste en chans att lyckas.

I dag används i genomsnitt bara 6 procent av skolbudgeten för att jämna ut sociala skillnader. Många kommuner struntar helt i att kompensera skolor som har svårare förutsättningar.

Efter sex veckors granskning är det tydligt att de svagare eleverna betalar priset, medan de

högpresterande inte blir bättre.

För allas skull måste vi få bort B-skolan.

Under sex veckor har fyra reportrar, två fotografer, en webbredaktör,en sajtredaktör, två it-utvecklare och en projektchef öppet granskat den svenska grundskolan tillsammans med läsarna:

Vad hände med världens bästa skola?

Via en specialsajt med redaktionsblogg, öppet tipsarkiv och Sveriges mest omfattande lista över samtliga grundskolor har läsarna kunnat följa varje steg i granskningen.

Följ oss live: skolgranskning.aftonbladet.se

Läs Skolgransknings slutsatser i veckan:

MÅNDAG: #1: Höj lärarlönen TISDAG: #2: Bort med B-skolan

I DAG: #3: Stoppa lycksökarna TORSDAG: Sveriges bästa skolor

Skolgranskning i siffror:

Unika besökare senaste veckan: 308 897

Antal sidvisningar senaste veckan: 1 022 550

Totalt antal blogginlägg: 157

Mest kommenterade artikeln: 1 469 kommentarer

Mest kommenterade blogginlägget: 882 kommentarer

Antalet satta i Skollistan: 50 376

Antal mejlade tips: 1 139

Antal uppladdade tips: 602

Antal tweets om Skolgranskning: 618

Antal kommentarer: 10 800

Reformerna – år för år

1972 Folkskolan avskaffas. En statlig nio­årig grundskola införs.
 

1989 Skolminister Göran Persson driver frågan om kommunalisering. Lärarna demonstrerar utanför riksdagen.
 

1991  Kommunaliseringen träder i kraft från 1 januari. Samma år ligger Sverige på tredje plats i den internationella Pisa-studien som mäter läsförståelse.
 

1992 Carl Bildts regering genomför friskolereformen som gör det möjligt för privata aktörer att konkurrera med kommunala skolor. Den tidigare närhetsprincipen avskaffas. Samtidigt införs det fria skolvalet.
 

1994 Nya läroplanen LPO94 införs. Betygssystemet förändras från relativt till målrelaterat och med en skala från G till MVG.
 

2009 Sverige har halkat ner till plats 16 i Pisa-studien över läsförståelse.
 

2011 I mars beslutar riksdagen att tillsätta en utredning som ska granska de stora reformerna. Alliansen säger nej till utredningen, men blir nedröstad.
 

2011 Ny skollag införs från 1 juli. Innebär till exempel att friskolor och kommunala skolor måste följa samma regler. Skolinspektionen ska få utfärda sanktioner mot skolor som inte sköter sig. Lärare och rektorer får från och med nu stänga av stökiga elever.

Sverige får allt fler B-skolor. Skolor där inte ens hälften har en chans att komma in på gymnasiet. Här blir de svagaste eleverna kvar – medan resurserna försvinner.

I det som en gång var världens bästa skola slås 14 000 elever ut redan efter nian. Men politikerna blundar. Bara i genomsnitt 6 procent av skolbudgeten används till att jämna ut sociala skillnader.

Nu måste B-skolorna kompenseras.

I sex veckor har Natalia Kazmierska och Mattias Sandberg granskat den kommunala grundskolan.

I dag kan du läsa deras slutrapport.