Våldet anmäldes inte – då dödade mannen Birgitta

Kerstin Weigl

, 

Kristina Edblom

181 Birgitta Lagerqvist, 71

Dödad mellan 8–11 december 2010

Birgitta och hennes man levde ett stillsamt och inrutat liv i Nässjö. De hade inga barn och få vänner.

Hon var social och hade lätt för att prata med folk, medan han var tyst och inbunden. Birgitta tyckte om handarbete och att lösa korsord.

Parets närmaste vänner var Birgittas bästa väninna sedan skolåldern och hennes make.

I mars förra året skrev väninnan ett brev till vårdcentralen i Nässjö. Hon berättade att de var mycket oroliga för Birgittas make, som hade gått ner i vikt och var svårt deprimerad.

”Detta är ett rop på hjälp”, avslutade hon brevet.

Men ingenting hände. I stället förvärrades situationen för paret.

I slutet av maj åkte de oroliga vännerna hem till Birgitta och maken. När Birgitta öppnade dörren slängde hon sig gråtande i deras famnar: ”Titta vad han har gjort”, sa hon och visade de blå märkena på halsen.

De åkte till Eksjö lasarett och maken lades in på psykavdelningen. För läkarna berättade Birgitta att maken, utan förvarning, tagit strypgrepp om henne på morgonen, hon hade fallit till golvet och han hade tryckt in sina fingrar i halsen på henne. Till slut hade hon lyckats bita sig loss.

Maken bedömdes ha en svår depression och tvångsvårdades de närmaste veckorna.

I journalen beskrev överläkaren Birgittas skador: ”Hon visar på kraftiga rodnader på halsen som mycket väl kan vara spår av strypgrepp.” Ingen polisanmälan gjordes.

Birgitta bad också läkarna om hjälp att bearbeta det som hänt, men det fick hon inte.

Till midsommar skrevs maken ut, ingen efterbehandling bedömdes nödvändig.

Birgitta berättade vad som hänt för sin syster mot löfte att hon inte förde det vidare. Systern försökte få Birgitta att polisanmäla mordförsöket, men hon vägrade.

Hon sa att hon var rädd för att bo med sin man efter det som hänt, men när han väl flyttat hem igen var det svårt att prata om det.

Hennes bror fick inget veta.

De nära vännerna fortsatte höra av sig flera gånger i veckan, ingen kunde förstå varför Birgitta och maken inte fick något stöd från vården.

Varför ingen följde upp det som hänt.

Fredagen den 10 december ringde vännerna som vanligt på morgonen, men ingen svarade. De fortsatte ringa ”säkert hundra gånger” utan svar. När ingen svarade på lördagsmorgonen satte de sig i bilen mot Nässjö. De bankade och slog på dörren, men ingen öppnade.

Maken har erkänt att han ströp Birgitta till döds. Enligt den lilla sinnesundersökningen led han av en allvarlig psykisk sjukdom vid brottstillfället.

Han ska nu genomgå en stor rättspsykiatrisk utredning. Under rättegången i Eksjö i förra veckan var han kraftigt avmagrad och svårt sjuk.