Sex månader sedan Hamas attack – 182 dagar av sorg

Stanken av lik har ersatts av doften av blommor och frukt

KFAR AZA. I Kfar Aza, en av kibbutzerna

– Jag kan inte förstå varför president Biden är så mjuk med Netanyahu? Det hjälper ju inte oss på något vis att alla dessa människor svälter ihjäl, säger Aylet Cohen, 56 med hänvisning till Israels premiärminister.

För sex månader sedan överlevde Aylet Cohen Hamas terrorattack mot hennes hem.

Nu ställer sig många in på år och kanske generationer av oförsonlig konflikt.

På andra sidan av fälten, bakom stängslet och taggtråden, ser man en horisont som har ändrat form sedan Hamas gryningsattack den 7 oktober 2023.

När vi kom hit de första dagarna efter attacken var byggnaderna rektangulära.

– Nu kan du se hur mycket som är helt raserat där borta, säger Aylet Cohen och blickar genom stängslet, mot ruinerna på andra sidan.

I luften hör man fortfarande stridsmuller, knatter och vrålande stridsflygplan.

Någonstans där borta, längre söderut, på en kyrkogård i Khan Yunis, hittade Israels armé i går kroppen av Elad Katzir.

Han var en av de gisslantagna som fördes bort i oktober – och som fortfarande var vid liv, för åtminstone tre månader sedan.

Hans syster, Carmit Pelti-Katzir, förebrådde i går den israeliska regeringen att inte ha nått en förhandlingslösning i tid.

Tiden är just vad som är ur led i kibbutzerna utmed taggtråden till Gaza.

Det var bara ett halvår sedan paret Aylet Cohen och Shahar Shnurman, 62, gömde sig i sitt sovrum som är bombskydd. Utanför kunde de höra och känna lukten av terroristerna.

Paret höll sig i gömda i tretton timmar i det stekheta rummet, med en hand på dörrhandtaget.

När Shahar Shnurman äntligen vågade sig ut, med en fällkniv som enda vapen, upptäckte han vad som hade hänt med grannen i deras parhus.

Mira Shtal, 54, var mördad med skjutvapen och en granat. Vid hennes kropp låg hennes två hundar livlösa.

In i det sista hade Mira Shtal kommunicerat med sin familj i gruppsamtal.

Ljudet av skotten ekar fortfarande, inspelade på en mobiltelefon. Skottljuden följs av stressade mansröster. De vill skynda i väg – troligen för att mörda fler israeler.

182 dagar av sorg

Det krävdes 182 dagar av sorg för Mira Shtals systrar att samla kraft för att gå in i rummet hon mördades. Men i går gick de för första gången sedan terrorattacken in i huset, med tveksamma steg.

– Jag gråter åtminstone ett par gånger om dagen sedan den dagen, säger storasyster Tracey Haim, 59.

Tillsammans med sin syster och deras makar tänder de ljus till minne av Mira och kramar om varandra.

När Aftonbladet kom in i det här rummet för ett halvår sedan låg hundarna kvar, lika livlösa som bråten runt omkring.

Sedan dess har röjningsteamen sprejat tecken på huset för att signalera att där finns biologiska rester, minst en död person. Och slutligen att huset är minröjt.

Men än i dag hittar man osprängda granater i Kfar Aza.

Systrarna samlar ihop några fotografier av ett liv som slocknat. Men också av några bitterljuva minnen från en person som inte längre finns.

– Här är ju mina kläder som hon lånat av mig utan att lämna tillbaka, säger Shirly Bercu och luktar lite på dem.

Innan de lämnar kibbutzen som de har så många familjeminnen av går de ett varv i kvarteret.

Vägen går förbi huset där Mikhail, systerns bästa vän, bodde. Även han mördades. Den lilla skaran tänder ett ljus på hans altan.

Från Gaza hörs kriget. Gruppen blickar ditåt.

– Vad jag tänker när jag ser det här? Att där borta finns många olyckliga människor, men också många galningar, säger Shirly Bercu, 48.

700 grannar blev fem

Systern Mira, som Hamasanhängarna mördade den sjunde oktober, hade ägnat en stor del av sitt vuxna liv åt att kämpa för en fredlig lösning mellan palestinier och judar. Hon var speciellt aktiv i frågor som rörde palestinska kvinnors rättigheter och möjligheter.

I Kfar Aza fanns det runt 700 invånare, varav många klassades politiskt till vänster.

I dag är det bara Aylet Cohen, Shahar Shnurman och ytterligare tre personer som valt att komma tillbaka för att bo permanent i sitt hus på kibbutzen.

– Under arbetsveckorna är det ytterligare ett kanske femtiotal personer som kommer hit för att sova i sina hus. Det är oftast män som arbetar i närheten, säger Aylet Cohen.

Annars är det bara militärer kvar, som hennes man bjuder på grillkött en gång i veckan.

Ruiner och en doft av blommor

Ovanför parets altan vajar den israeliska flaggan sida vid sida med en hbtq-flagga.

Sedan vårt senaste besök har en tredje flagga hängts upp, en sorgesvart – i väntan på att de sista fem av kibbutzens medlemmar som fortfarande är gisslan ska komma hemma. Levande eller döda.

Trots att kibbutzen är en spökstad med sina tomma och ibland utbrända hus, så har mycket ändrats på ett halvår. Speciellt sådant som man inte ser, men känner.

Den söta stanken av lik är borta nu, ersatt av dofter av blommor och frukt. Gräsmattorna har inte vuxit sig vilda, kylarna är tömda på ruttnade varor.

– Det kommer hela tiden volontärer hit och hjälper till med allt som kan behövas, förklarar Shahar Shnurman.

Han tänker bo kvar här.

I den flådiga utlånade flyktingbostaden i Tel Aviv kände han sig aldrig hemma. Inte som här.

”Man har alltid ett val”

På armen, likt ett fångnummer från ett förintelseläger, har Shahar Shnurman låtit tatuera datumet, den 7 oktober 2023.

Aylet Cohen har låtit göra samma sak, fast på axeln i en annan stil och med datumet omgärdat av ett mantra: ”Må alla skapelser bli lyckliga och fria”.

Båda två är noga med att understryka att tatueringarna innebär att de aldrig tänker glömma, men inte att de på något sätt vill ha krig i evighet.

Tvärtom, säger Aylet Cohen. Trots minnena av alla hemskheter som har begåtts i hennes område har hon fått nog av det hon kallar för ”Mellanöstern-mentalitet”.

– Vi bombar en hizbollahledare i Damaskus och nu står vi alla på tå för att invänta vedergällningen. Våra ledare säger att vi var tvungna att gå i krig, att vi inte hade något val. Men man har alltid ett val.

– Tänk om vi inte hade gått in i Gaza? Vilken chock för Hamas det skulle ha blivit. Då hade kanske Hamas högsta ledning visat upp sig på gator och torg i Gaza som stolta tuppar och segrare – och då hade vi kunnat dröna dem, säger hon.

Varje dag funderar Ayelet Cohen på vad som egentligen hände och vilka krafter som sattes i rullning den där morgonen den 7 oktober 2023.

Hon säger sig inte vilja tro på de återkommande teorierna om att det var de lokalt anställda palestinierna som spionerat och hjälpte till att peka ut måltavlorna för terrorattacken.

– I dag hittar man allt på Google. Men jag tror inte ens att de kände till Nova Tribefestivalen. Tvärtom så misstänker jag att de blev så upptagna med att mörda, bränna och våldta på festivalområdet att, ja, det är hemskt att säga… men tack vare de unga festivaldeltagarnas offer blev terroristerna så upptagna att de inte hann längre än så. De hann aldrig ta sig in till de stora städerna.

De mest förstörda delarna av Kfar Aza, där flest unga människor mördades, är i dag kantade av banderoller med bilder på mördade och kidnappade.

– Många vill att ruinerna ska lämnas orörda som minnen över den 7 oktober, säger Aylet Cohen och fortsätter:

– Men de som säger så är i regel de som aldrig själva kommer att återvända för att bo här. Nästan allt måste rivas. Det finns ingen annan sund lösning, säger hon.

Utmed motorvägen 232 ligger de attackerade kibbutzerna, de sönderskjutna bombskydden och festivalområdet där Nova Tribe samlat tusentals unga för att dansa. Där festivaldeltagarna jagades, mördades och våldtogs.

Här stannar nu bilar med unga och äldre som inte vill glömma.

Bombskyddet intill busstationen i Re’im är fullt av affischer på de som dog eller kidnappades när de sökte skydd. Det är bilder på unga, vackra, leende människor.

Lika unga och vackra människor går till det lilla improviserade altaret inne i betongbunkern. Men de ler inte utan gråter.

De skakar i chock av ljudet från en stridsvagnskanon bortom trädgränsen. Men också av minnen. Minst en av dem överlevde just här.

Den förre stridsvagnsföraren Refael Hindi, 63 lyssnar igenkännande på ljudet från kanonrören.

– Det här är Mellanöstern. Om du inte slår tillbaka hårt är du död, säger han.