Regionerna ges skulden för senfärdig testning

Landets regioner har kritiserats för hur de hanterat testningen under den pågående pandemin. Orsaken kan spåras flera hundra år tillbaka i tiden.

– Det här är en struktur med många makthavare som inte vill se den struktur som ger dem makt förändrad, säger Mats Svegfors, före detta landshövding.

Socialminister Lena Hallengren (S) har kritiserat regionerna för att de inte testade tillräckligt mycket i våras när spridningen av coronaviruset tog fart på allvar. Trots att uppmaningen var att testa mer och trots att kapaciteten fanns, dröjde det flera månader innan volymerna började öka på allvar.

Folkhälsomyndighetens generaldirektör, Johan Carlson, har pekat på det sätt som Sveriges sjukvård är organiserat som en viktig orsak till varför det tog så lång tid.

"Att detta tagit lång tid får nog i huvudsak tillskrivas det splittrade system, med 21 självstyrande regioner, som vi arbetar med i Sverige", skriver han i ett mejl till SVT:s Uppdrag granskning.

Kritiken mot sättet att organisera sjukvården är inte ny. Regionernas vara eller icke vara har utretts flera gånger. Senast 2007 då den parlamentariska utredningen Ansvarskommittén lade fram sitt betänkande.

– Vår slutsats blev att de dåvarande landstingen borde slås ihop till ett antal färre, men större, regioner som skulle vara starka nog att bedriva sjukvård och smittskydd, säger Mats Svegfors, som ledde utredningen, till TT.

Av detta blev det dock intet.

– Det var Moderaterna och regeringen Reinfeldt som satte stopp för det. Politiken har haft en oförmåga att driva så pass stora förändringar, säger Mats Svegfors.

Frågan kom upp på nytt 2016 då dåvarande civilministern Ardalan Shekarabi (S) försökte få till sex storregioner, men misslyckades i att få oppositionen med på förslaget.

21 olika sätt

I stället är kontrollen över Sveriges sjukvård fördelad till 21 självbestämmande regioner, med folkvalda politiker som har lagen om kommunalt självstyre som sitt främsta slagträ.

Kritiken mot detta har varit att vården blir ojämlik, eftersom vården prioriteras på 21 olika sätt i hela landet. Därutöver är resurserna olika. Vården är också organiserad på olika sätt, med olika it-lösningar, journal- och laboratoriesystem, vilket blev extra tydligt i samband med den krissituation som uppstod i våras.

– Då visade det sig med all tydlighet att den här organisationen med 21 regioner inte fungerar effektivt i en krissituation. Det blev så påtagligt, eftersom man i praktiken blev tvungen att uppfinna hjulet på nytt i varje enskild region, säger Harriet Wallberg, professor på Karolinska institutet och tidigare nationell testkoordinator.

Till en början var strategin att inte testa mer än patienter och personal inom sjukvården och äldreomsorgen. Men det var därefter, när strategin blev att testa ännu fler, som svårigheterna blev uppenbara. I maj utsågs Harriet Wallberg till nationell testkoordinator med uppgift att få fart på testningen, vilket var lättare sagt än gjort.

Förlorade månader

– I påsk, i början av april, låg vi på cirka 20 000 tester i veckan. Detta trots att kapaciteten var 100 000. Det berodde på att logistiken runt testningen inte fanns på plats. Folkhälsomyndigheten arbetade hårt med att stötta regionerna, men att stötta 21 olika regioner med olika typer av problem är nästan en omöjlig uppgift, säger Harriet Wallberg.

Eftersom den utbyggda testkapaciteten skulle utnyttja laboratorier utanför sjukhusen behövde varje region sätta upp nya IT-system som var kompatibla med de externa laboratorierna, samt en fungerande logistik för hur proverna skulle transporteras och en kommunikationsstrategi för hur testresultatet skulle förmedlas.

På så sätt, säger hon, gick nästan två månader förlorade. Värdefull tid som hade kunnat användas till att testa, smittspåra och bryta smittkedjor.

– Och det var vårt decentraliserade system som vi har i Sverige som orsakade fördröjningen. En annan orsak var att det saknades beredskapslager av både provrör och testpinnar i början, säger Harriet Wallberg.

En annan nackdel med dagens system, enligt Mats Svegfors, är att smittskyddsläkarna, som rent organisatoriskt utgör en egen myndighet, är förhållandevis ensamma ute i regionerna. Dessa läkare har förvisso smittskyddslagen på sin sida, men det är regionen som bestämmer över resurserna. På grund av sin litenhet har smittskyddsläkarna dessutom svårt att hävda sig gentemot Folkhälsomyndigheten och dess 500 anställda.

– De 21 smittskyddsläkarna blir kraftlösa. Man har inte den kritiska massa som behövs, helt enkelt, och nu har det visat sig att man inte har den kompetens och kapacitet som krävs för att bedriva ett smittskyddsarbete på regional nivå. Det kan inte vara lätt att vara smittskyddsläkare, säger Mats Svegfors.

"Åker limousine"

Ursprunget till dagens system går att spåra till 1634, det vill säga till drottning Kristinas tid, då Sverige delades in i län, med ungefär samma indelning som landskapen. Länen leddes (och leds) av en landshövding och från länen uppstod år 1862 landstingen, som numera benämns som regioner, vars huvudsakliga uppgift är att ansvara för sjukvården. Sedan dess har sammanslagningar skett i både Skåne och Västra Götaland, men i övrigt är indelningen fortfarande ungefär densamma.

– Försöken att få till en förändring har varit många. Men det har hela tiden fallit på att det här är en struktur med många makthavare som inte vill se den struktur som ger dem makt förändrad. Parallellt med regionerna finns länsstyrelserna, som dock inte har många uppgifter, säger Mats Svegfors.

Han anser att landshövdingarna är en rätt överflödig inrättning som "åker runt i limousine":

– Man har krampaktigt försökt hitta nya uppgifter, men i princip är de rena miljömyndigheter, men man behöver inte åka tjänstebil för att bedriva miljöarbete, säger Mats Svegfors som själv varit landshövding i Västmanland.